Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
————
156 Mysterier
gånger för att dricka ett glas vatten. Hans kinder voro
ovanligt heta, feberheta, och hans ögon brännande. Nu
hade han i timme efter timme tänkt på en och samma
sak: sitt sista möte med Dagny Kielland.
Ett ögonblick hade han försökt inbilla sig att han bara
skulle kunna resa sin väg och glömma alltsammans. Han
fick kofferten öppnad och ur den tog han upp papper, ett
par instrument av messing, en flöjt, några notblad, kläder,
däribland en ny gul dräkt, på pricken lik den han hade
på, och åtskilliga andra saker, som han strödde över
golvet. Jo, han skulle resa, det var omöjligt att vara i denna
stad längre, den flaggade aldrig mer, och det var dött på
gatorna; varför skulle han inte resa? Och dessutom, vad
fan hade det varit för mening med att sticka sin näsa i
den här hålan? Ett korpbo var den, en kråkvinkel till
stad, med små, långörade människor.
Men han visste alltför väl, att han inte kom sig för att
resa, utan att han bara ville karska upp sig och lura sig
själv med detta. Missmodig packade han på nytt ned
alla sina saker och satte koffertarna på sina platser. Så
drev han alldeles virrig i huvudet från dörren till fönstret
och tillbaka igen, fram och tillbaka, med hastiga steg,
medan klockan inunder slog det ena slaget efter det andra.
Slutligen slog den sex...
Då han stannade vid fönstret och fick syn på den
beslöjade damen, som just gick uppför hotelltrappan, blev
hans ansikte alldeles förändrat, och han tog sig ett par
gånger åt huvudet. Nå, varför inte! Hon hade lika stor
rätt som han att gästa platsen. Men det angick inte
honom, och dessutom voro hon och han kvitt.
Han tvang sig genast att vara lugn, satte sig på en stol
och tog från golvet upp en tidning och tittade här och där
i den, som om han hade läst. Det hade inte gått mer än
en minut eller två, förrän Sara öppnade dörren och
lämnade honom ett kort, på vilket stod skrivet med blyerts:
Kamma. Bara Kamma. Han reste sig och gick ned.
Damen stod i förstugan; hon hade floret på sig. Nagel
bugade sig stumt för henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
