Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Kultmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänförde Apollon med sitt strängaspel på den lyra av sköldpadd,
som han själv gjort, och från denna stund blevo de båda
gudarna de bästa vänner i världen; de följdes åt över fält och
ängar och hjälpte varandra, så snart någondera behövde en
handräckning.
På så vis sammansmälta tvenne gudar, som förenas genom
grannskap och yrke, så att deras kulter icke i längden kunna
hållas åtskilda, och den, som är den starkaste, adopterar den
andre.
Samma växling mellan antagonism och förbund möter oss
överallt i mytologierna. De olympiska gudarnas strid
med titaner och lapiter bär visserligen en
kosmologisk prägel, men vi ana dock en kultstrid och se, hur dessa
gigantsläkter komma in i den gudomliga världen, till exempel
när Apollon äktar lapitdottern Koronis, eller när titanerna
bli ett så betydelsefullt led i det dionysiska dramat. I
Nordens mytologi lyser det ständigt igenom, att jättarna, asarnas
fiender, icke blott voro yttre makter, med vilka de förde en
oavbruten strid, utan att de voro de ursprungliga
makthavande, som asarna visserligen besegrat, men från vilka de hade
tagit krafter i arv, utan vilka de icke kunde bestå. Ty vad vore
Odin utan Suttungs mjöd och Mimers huvud? Ja, låter det
icke som en äkta mytologisk förbundssaga i nordisk dräkt,
att Odin hade ingått fostbrödralag med Loke? Ännu
tydligare framträder asarnas kamp mot vanerna som en verklig
kultstrid. Ty här stå vi inför en gudasläkt, om vars
vandring genom Nordens länder det går dunkla sägner, och som
måste tänkas ha kämpat sig fram från den ena kultplatsen
till den andra eller ha försvarat dessa mot asarna.
En betydelsefull kultstrid har även avgjort andra
indogermanska stammars öde. Den ariska grenen av denna ras,
vilken betade sina hjordar på stepperna vid Svarta och Kaspiska
haven, dyrkade ursprungligen tvenne gudasläkter: asuras
och devas. De förstnämnda voro gamla släktgudar, som
vakade över stammarnas regler och bruk, över sanning och
rätt. Devas voro ljusgudar, som hade väderleken i sin
makt, och som härskade över människornas ve och väl,
deras strider och handlingar. Efter hand uppstod rivalitet
mellan dessa båda gudasläkter, vilken slutligen ledde till, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
