Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Då allmogen upptäcktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men en ännu märkligare lärjunge hade bröderna Grimm
i en man, som, misskänd av sin samtid, skapat verk, vilka
äro föremål för nutida folkloristers ivriga studier och
stora beundran — ja, vilka till och med en så berömd
forskare som engelsmannen Frazer begagnat i så stor
utsträckning, att det möter en del svårigheter att avgöra,
var hans eget arbete vidtager. Det är Wilhelm
Mannhardt (1831—1880), vars "Wald- und Feldkulte" och
"Baumkultus der Germanen" direkt fortsätta den
Grimmska forskningen — blott i en lättare och mera konstnärligt
formad framställning, vilken gör dessa böcker till en
synnerligen angenäm lektyr.
Mannhardt sparade sig ingen möda för att skaffa
muntliga källor. Han reste härs och tvärs i Tyskland. Men
eftersom alla europeiska sägner voro honom lika kära och
betydelsefulla, underlät han icke att skaffa sig tillträde
till de tyska fästningar, vari de franska krigsfångarna
sutto under kriget 1870—71, för att av dem erhålla
upplysning om folkbruk och sagor runtom i de franska
provinserna. Samtidigt läste han med iver de grekiska och
latinska författarna för att söka efter sagostoff och
folkseder även hos dem. Och att denna nya synpunkt dragits in
i forskningen, har i hög grad verkat uppfriskande på
studiet av dessa gamla källskrifter, vilka ju voro utslitna av
de äldre filologiska metoderna.
Sina bokstudier använde Mannhardt för att finna
jämförelsepunkter mellan äldre sydeuropeiska och yngre
germanska folkbruk. Och det framgick snart nog, att det
fanns så många beröringspunkter, att man kunde samla
alltsammans till ett gemensamt område, där sägner och
sedvänjor rört sig fram och tillbaka. Vad lär man icke
av att erfara, att samma svalesång, vilken Rückert har
omdiktat på ett så utmärkt sätt genom att erinra sig de
småpojkar, som gingo genom byn och sjöngo om svalan,
sjöngs under antiken i grekiska byar, där gossarna voro
utklädda till svalor, medan de sjöngo sina verser! Och
hur erinras man icke om sin samtidighet och samhörighet
med fjärran tider, när man får veta, att de lakoniska
bönderna hade samma skördesed, som vi ha i våra dagar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
