Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tempelbilderna — två av armarna voro av trä — med ring
och klubba, diskus och musselskal och gudens alla andra
tillbehör, och till sist satte han upp honom på fågeln Garuda,
som Vishnu rider på, när han från sin himmel, Vaikunta,
beger sig för att besöka människornas barn.
Det var en mycket besynnerlig fågel, som vagnmakaren
gjort. Den var förfärdigad av trä, och när man vred på en
skruv baktill, kunde den flyga. På den flög vävaren till
prinsessans torn, och där blevo de i hög grad förlovade — i så
hög grad, att prinsessan en dag blev tvungen att tala med
mamma om saken. Men i stället för att få bannor, som hon
fruktat, blev hon föremål för jubel från hela palatset:
guden Vishnu hade stigit ned till prinsessan! Kungen och
drottningen och hela hovet voro hänförda över detta gudomliga
"gandharva-äktenskap" — den indiska benämningen på den
fria kärleken.
Förlitande sig på sin gudomlige svärson började nu
kungen bete sig mycket orättrådigt mot sina grannar, tills dessa
icke längre funno sig häri, utan samlade sina härar och
tågade mot hans stad. Och eftersom han själv blott var en
helt liten kung, hade han mycket svårt för att hålla dem från
livet på sig. Men han litade på svärsonen, och varenda natt
besvor prinsessan sin älskare att rädda hennes faders stad,
som allt hårdare ansattes av de belägrande fienderna. Han
uppsköt det, så länge han kunde, men en vacker dag tyckte
han dock, att han lika såväl först som sist kunde ta itu med
saken — det var lika bra att bli ihjälslagen av fienderna som
av sina egna. Han satte sig upp på fågeln, vred på skruven
baktill som sig borde och flög ut över fiendens läger, beredd
att störta ned och omkomma.
Men — den rätte Vishnu hade från sin himmel sett allt
detta, och när han nu såg vävaren flyga ut för att söka
döden, blev han het om öronen och tänkte: nu tro alla, att han
är Vishnu, och när han blivit ihjälslagen, så tro de, att det
är slut med Vishnu, och ingen kommer längre att offra åt
mig — och vad skall då jag, stackars gud, leva av? Han
hade blott en sak att göra: hastigt far han i vävarens kropp,
och som en verklig "gud från maskinen" driver han
fienderna på flykten och räddar den förvånade vävaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
