Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skildrar den danske soldaten, att man känner det så
hemvarmt, som om H. C. Andersen aldrig varit utanför Fyen.
Och fyensk är icke blott soldaten, utan också pilträdet och
bovetegrynen, som höra till berättelsen.
Och likväl är även denna en österländsk saga. Hur
många tänka på, att den är densamma som Aladdin! Varje drag
i de båda berättelsernas gång är detsamma: grottan med alla
skatterna och den oansenliga lampan eller elddonet, som
finnes i grottans bakgrund, men som knappast någon bryr
sig om för all prakten; ynglingen, som skickas dit ned av
ett troll eller en häxa, som känner till skatten i grottan, men
som icke själv förmår hämta den; lampans andar eller
grottans vaktare, vilka lyda den, som har lampan eller elddonet i
sin hand; prinsessan, som de giva honom bland de andra
rikedomarna; — och så detta sorglösa drag, att han icke bryr
sig om sin skatt, utan glömmer den eller låter den gå sig ur
händerna! Sen föres han till avrättningsplatsen, men
befrias åter från galgen eller skarprättarens yxa: Aladdin för
att fortfarande vanka hemlös omkring, förtvivlad, vansinnig,
sökande sin brud och sin försvunna skatt; soldaten däremot
för att omedelbart slå på elddonet och ropa på sina hundar,
vilka vända upp och ned på kungen och hans rådgivare och
soldater, så att han kan få prinsessan med detsamma.
Här mötas Danmarks tvenne största diktare i behandlingen
av samma sagoämne: Danmarks största dikt,
Oehlenschlægers "Aladdin", formar sagan till ett mäktigt drama, där
den sorglöse skräddaren blir bärare av romantikens
människoideal, naturens muntre son, som står närmast lyckan. —
Men icke blott naturens muntre son, utan också den ädle,
den rene, i sin omedelbarhet högsinte yngling, som vinner sin
skatt åter, därför att han är ärlig och öppen och dessutom
barnslig och godmodig — vilket man ju bör vara både i
sagan och eljest; — och så den lilla pärla till berättelse, varmed
Andersen inleder raden av sina världsberömda sagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
