Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— hur skulle han kunnat klara sig ensam, om han icke hade
sin trollkunnige följesven Vishnu? Samma förhållande ha
vi i Tor och Loke och i hela Tors Utgårds färd, där han ju
med alla sina krafter ständigt kommer till korta gentemot
jättevärldens list. Samma sak kunna vi finna även i
de otaliga sägner, där också jordiska hjältar komma till korta,
när listiga krabater sätta krokben för dem, eller där de —
omvänt — aldrig skulle ha segrat, om icke dvärgarna hjälpt
dem och räckt dem ett svärd, som höll, eller viskat ett råd
i örat på dem, som de kunde följa. Enbart det att en
människa är liten kan vara tillräckligt, för att sagan skall
kasta sin kärlek på henne och utrusta henne med verklig
makt. Tummeliten är ju det bästa vittnesbördet därom, och
hans moral: "förakta ej de små, ofta uträtta de vad de stora
icke förmå" är så att säga sagans valspråk.
Men man får likväl komma ihåg, att allt det där med
litenheten icke är sagans egentliga tanke. En historia som den
om Tummeliten gör intryck av att vara en senare fantasilek,
som drar ut föreställningen om litenhetens seger till dess
yttersta och enklaste konsekvens. Ty i de egentliga
gamla sagorna synes litenheten — såsom hos dvärgarna — vara
förknippad med slughet. Ja, litenheten var ofta ett
kännetecken på slugheten, emedan det flinka och behändiga ofta
följer med en liten kropp.
Men det finns även andra iakttagelser, som synas stödja
sagans värdesättning av mänskliga krafter. Att förståndet
fått tid och tillfälle att utveckla sig mera hos dem, som
hindrats från att utbilda sig till krigare och slagskämpar, att de
vanföra, som voro tvungna att hålla sig stilla, ha skaffat sig
möjligheter, vilka ett liv som krigare icke förmådde skänka
— det måste man ha haft erfarenhet om, eftersom man så
ofta låter den lytte smeden vara den klipskaste i samhället,
oavsett om han heter Hefaistos eller Völund. Att lytta
sattes till att smida vapen åt dem, som hade lemmar till att
använda dem, var ju en lämplig arbetsfördelning på den tiden.
Men att han, som satt och var tvungen att använda sitt
huvud för att göra dessa vapen och redskap, medan de andra
endast voro ute och begagnade sina lemmar — att han till
sist fick mera huvud än de, hade man säkerligen icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
