Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade flämtat och sjungit och snyftat och suckat — ja,
och känt sorg och begravt mina döda. Men det
var så längesedan. Så ung jag var! Nyss
tjugufyra! Och sedan hade jag gjort den bittra
erfarenheten, att även den eviga sorgen kan dö, och jag hade
skrattat igen och lekt med de vackra, glupska malar,
som fladdrade omkring min framgångs och mitt
konstnärskaps lampa, och sedan hade jag med
avsmak dragit mig tillbaka från kvinnornas sällskap
och dragit ut på långa lansbrytande äventyr i jandens
rike. Och här var jag nu ombord på Helsingör,
kastad ur sadeln under mina strider med det
absolutas problem, bortburen från slagfältet med krossad
huvudskål.
Medan jag lutade mig mot relingen och försökte
slå ifrån mig alla olycksaningar, kunde jag ej låta
bli att tänka på miss West där nere, som gnolade
och ställde till oväsen, medan hon gjorde sitt lilla
näste i ordning. Och från henne gledo mina tankar
bort till kvinnans eviga gåta. Ja, jag med allt mitt
futuristiska förakt för kvinnan, måste oupphörligt
syssla med kvinnans gåta.
För all del, inga illusioner. Kvinnan,
kärlekssö-kerskan, som förhäxar och behärskar, bräcklig och
grym, mild och giftig, trotsigare än Lucifer och
lika blottad på stolthet, utgör en ständig, nästan
sjuklig lockelse för tänkaren. Vad är denna hennes
glöd, som flammar genom alla hennes motsägelser
och lågheter? Denna hänsynslösa passion för liv,
alltjämt för liv, mera liv på jorden? Ibland
förefaller den mig oblyg, hemsk och själlös. Ibland
retar den mig. Och ibland imponeras jag av dess
7 o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
