Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag såg mr Mellaire börja sin fyra timmars vakt
med att gå av och an på babords sida i aktern, och
jag smög förbi mannen vid ratten, som jag ej kände
igen, och tog min tillflykt i lä av styrhytten.
Ännu en gång betraktade jag det kaotiska
spetsverket av tackel och segelbärande rår, tänkte på den
galna, idiotiska besättningen och kände
olycksbådande aningar. Hur kunde en sådan resa vara
möjlig med en dylik besättning på den stora
Helsingör, en lastdragare, som bara var ett stålskal
på en halv tums tjocklek lastad med fem tusen tons
kol? Det var förfärligt att tänka på. Resan hade
artat sig illa från början. I den oroliga brist på
jämvikt, vari sömnlösheten försätter den, som annars
sover bra, kunde jag ej komma till annat resultat
än att resan var dömd. Men hur »dömd» den
verkligen var, det kunde varken jag eller någon
galning ha drömt om.
Jag tänkte på den rödblodiga miss West, som
alltid hade levat och ej tvivlade på, att hon alltid
skulle leva. Jag tänkte på människojägaren och
musikälskaren mr Pike. Mången kryare veteran
än han hade gått till bottnen under en sista sjöresa.
Vad kapten West beträffade, räknades han ej. Han
var för neutral, för frånvarande, ett slags gynnad
passagerare, som ej hade annat att göra än att
lugnt och passivt vara till i något slags självgjort
nirvana.
Sedan kom jag ihåg greken, som sårat sig själv
och sytts ihop av mr Pike och låg och pratade
nonsens mellan midskeppskajutans stålväggar. Denna
bild avgjorde nästan mitt beslut, ty i min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
