Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och han dröjde ett ögonblick med att svara,
medan han tittade ned på dem med sin min à la
kreatursköpare.
»Det göra de visst, det», sade han med vämjelse.
»Ett klent släkte, det är just vad de äro —
ingenting att bygga på, ingen kärna. Den minsta
obetydlighet drar ner dem. På min tid blev man fet
på så’nt där arbete — men feta blevo vi inte ändå,
vi arbetade så hårdt, att det inte fanns någon
möjlighet att lägga på hullet. Vi läto aldrig
arbetsfarten sakta av, det var alltsammans. Men det
här avskrapet och utskummet... à propos, kommer
ni ihåg den där karlen jag talade med den första
dagen, som sa’, att han hette Charles Davis?»
»Den, som ni trodde det var något på tok med?»
»Ja, och det var det också. Han ligger i
midskeppskajutan tillsammans med greken nu. Han
kommer inte att göra ett dugg nytta under hela
resan. Han om någon är ett sjukhushjon. Han
har hål på kroppen, som jag kan köra ner handen i.
Jag vet inte om det är rötsår eller kräfta eller sår
efter kanonskott, eller vad det kan vara. Och han
var nog fräck att påstå, att de hade slagit ut, sedan
han kom ombord!»
»Hade han dem då förut?» frågade jag.
»Ja visst! Tro mig, mr Pathurst, de ä’ flera
år gamla. Men han är ett underverk. Jag höll
ögonen på honom de första dagarna, skickade upp
honom till väders, lät honom gå ner i lastrummet
och lämpa några tons kol, lät honom göra allt
möjligt, men han gjorde aldrig en sur min. Men att
stå i saltvatten upp till halsen knäckte honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
