Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gestalter. Mitt hjärta klappade häftigt, då jag betraktade
denne väldige man — visserligen en slavjägare,
men som kastade sig först i gapet på faran, för
att hans slavar skulle följa med, och som dök upp
med en halvdränkt slav i vardera handen.
Jag kände mig stolt, där jag stod — stolt över
att mina ögon voro blåa liksom hans, att min
hy var ljus som hans, att min plats var akterut
tillsammans med honom och samuraien, bland de
styrande och befallande. Jag nästan grät under denna
rysning av stolthet, som var besläktad med bävan
och som ilade uppåt min ryggrad och upp i
hjärnan. Vad de övriga beträffade — de svaga
stackarna och de förkastade, de mörkhyade varelserna,
halvblodsfolket, männen av blandras och avskummet
från länge sedan förtrampade raser — hur kunde
de räknas? Mina hälar voro av järn, då jag såg
dem i deras fara och svaghet. I tio tusen
generationer och århundraden hade vi trampat på deras
ansikten och gjort dem till slavar, verktyg för vår
vilja.
Åter rullade Helsingör åt styrbord och
babord, medan skummet stänkte upp till våra
underrår och tusen tons av södra Atlantens vatten
forsade tvärsöver från reling till reling. Och åter
slungades de alla omkull och vassa plankstycken
och vridna järnband gingo över dem. Och åter
dök denne häpnadsväckande ljushyllte jätte upp,
stående på sina båda ben, med en hjälplös
stackare, som en råtta, i vardera handen. Han banade
sig väg genom forsande, midjehögt vatten, lade ned
sina bördor hos timmermannen på nagelbänken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
