Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
däcket till räcket över mellandäck; där stannade jag
och stod sedan där med blicken genom grått dis
och skum riktad åt det håll, dit jag gissade att vår
avdrift förde oss. Någonstädes där i nordost och
norr fanns, det visste jag, en splittrad järnkust av
klippor, mot vilka gråskäggen dundrade. Och där
i navigationshytten stod en fruktansvärd sjöman
oroligt lutad över en karta och mätte och beräknade,
mätte och beräknade omigen, vårt läge och vår
avdrift.
Och jag förstod, att det kunde inte vara så. Det
var inte samuraien, utan hans hejduk, som var slapp
och hade orätt. Ålderdomen hade fått bukt med
honom till sist, och det var ju bara vad man kunde
vänta, fastän icke en man på tio tusen hade
kämpat mot ålderdomen med sådan framgång som han.
Jag skrattade åt mina kortvariga, dåraktiga
griller och gick ner, glad åt att få träffa min älskade
och att få tryggt lita på hennes fars klokhet.
Naturligtvis hade han rätt. Han hade redan alltför många
gånger visat sig ha rätt under den långa resan från
Baltimore.
Vid middagen var mr Pike riktigt tankspridd. Han
deltog icke alls i samtalet och tycktes alltjämt
lyssna till någonting utanför — till de irriterande
smällarna av spända tåg, som trängde ner genom den
ihåliga kryssmasten, till stormens dova dån i riggen,
till sjöarnas brusande forsar över våra däck och
mot våra järnväggar.
Jag kände åter, att jag delade hans oro, ehuru jag
var för diskret att fråga honom då — eller efteråt,
då han blev ensam — om hans bekymmer. Klockan
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
