Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var, att han måste hämnas på den gamle
skepparens mördare.
»Ni gamla kadaver!» väste Mulligan Jacobs.
»Tig, Mulligan!» befallde Bert Rhine, och till svar
fick han en giftig blick från krymplingen.
»Åhå, min fräcka herre», ropade mr Pike hånfullt
till banditen, »var inte rädd, turen kommer nog till
er också. Skaffa nu först ut den där hunden och det
genast.»
Sedan låtsade han ej vidare om myteriets anförare,
utan började ropa: »Waltham, din hund, kom ut!
Kom ut, du lömska racka! Kom ut!»
Ännu en galning, var den tanke, som flög
genom min hjärna, ännu en galning, slav under en
fix idé. Han glömmer myteriet, sina plikter mot
fartyget, för sin personliga hämndtörst.
Men gjorde han det? Till och med då han glömde
sig och pockade på sitt hjärtas innersta önskan,
andre styrmannens liv, till och med då, utan avsikt,
helt mekaniskt, såg han upp med sitt beräknande
sjömansöga för att övertyga sig, att seglen stodo
fulla, och hans blick gled från segel till segel. Så
kom han åter till medvetande av sina skyldigheter.
»Nå?» röt han till Bert Rhine. »Packa er i väg
föröver, innan jag spottar på er, edra trashankar.
Ni och de andra råttorna få två minuter på er att
återgå till ert arbete.»
Men ledaren och hans båda banditkamrater
skrattade sitt otäcka tysta skratt.
»Jag gissar ni först vill höra vad vi ha att säga,
ni gamla hästkrake», svarade Bert Rhine. »Davis,
stig fram och visa vad du duger till. Genera dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>