Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vet ni», sade han mig i förtroende, »ni och jag
kunna klara hela rukan. Allt vad vi ha att göra är
att smyga föröver och låta det gå löst. Så snart
vi börja skjuta, ska hälften av dem rusa akterut
— sådana kräk som Nancy och Sundry Buyers och
Jacobsen och Bob och Pysslingen och de där tre
skeppsbrutna, till exempel. Och medan de göra
det, och vårt lag i aktern tar emot dem, kunna ni
och jag vålla stor manspillan bland dem, som ä’
kvar. Vad säger ni om det?»
Jag tvekade vid tanken på Margaret.
»Ser ni», ivrade han, »bara jag kom in i skansen
och fick dem på nära håll, skulle jag knalla på,
pang! pang! lika fort som ni kan blinka och knäppa
banditerna och Bombini och juden och Deacon och
maltesaren och Mulligan Jacobs och... och...
Waltham.»
»Det vore nio», smålog jag, »och ni har bara åtta
skott i er revolver.»
Mr Pike funderade litet och gick igenom listan
på nytt.
»All right», medgav han. »Jag måste väl låta
Jacobs vara. Vad säger ni? Är ni med om
det?»
Jag tvekade ännu, men innan jag hann säga
något, förekom han mig och påminde sig åter sina
plikter.
»Nej, ni kan inte göra det, mr Pathurst. Om de
skulle råka göra slut på oss bägge två... nej, vi
måste stanna kvar akterut och hålla tillsammans
där, tills de ge sig av svält. Men jag undrar, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
