Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsoriginal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte så noga, när det gällde honom själv, vilket
kan förstås av följande historia, som han berättade
för mig, då jag en gång övernattade i hans lilla
rygg-brutna stuga långt inne i skogen, där han på sin
sena ålderdom satt som en halvt beundrad och värdig
emeritus.
Suber hade naturligtvis en julgris, han som de
flesta, en övergödd sugga, som omhuldades framför
andra husdjur. I Småland sade vi på den tiden att
suggan röt, när hon gick i giftastankar. »Soa ryter»,
hette det, och hon röt verkligen av lidelse. Man
brukade lugna suggornas kval och få dem att tiga ett
par timmar genom att stjälpa ett kålfat över
ryggen på dem. Då stodo de stilla, men upptäckte så
småningom att de skamligen bedragits och började
ryta igen.
Alltnog — Subers sugga började en dag ryta.
Något sådant hade gubben aldrig hört maken till och
frågade Jödde Månsson, som ju kunde litet av varje,
vad det kommit åt djuret.
— Jaa, patron, svarade Jödde, ho ä förskräckligt
sjuker, så dä ä la bäst att vi slaktar ’na, inna ho
bler sjukare.
— Nää, pevare mik, jak fill inte ha sjukt fläsk — ta
henne du!
På det viset fick Jödde Månsson sin julgris. Hans
gamla ögon lyste av liv, när han drog historien, där
han satt i soffhörnet i den snygga stugan, där
väggarna pryddes av blankskurade kopparkärl. Sängen
där jag fick ligga var oklanderlig, rena lakan och
ett vackert gammalt lapptäcke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
