Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KraftMänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, där låg han i sängen och sträckte båda
händerna emot Haakarna. Han såg till och med glad ut,
fast han var litet blek och hade magrat. Men när han
fått papperen, kunde han inte låta bli att storskratta,
så klen han var.
— Ja, det kunde ju ha gått värre, men intet ont
som inte har välsignelse med sig, om man därigenom
kommer till eftertanke om Försynens godhet. Jag har
tänkt mycket på det som hänt och det dröjer nog
innan jag kommer in i herrgårdsflygeln och lagar
skarprättarbål! Nehej, sådant passar inte mitt yrke
och stånd.
— Ja, men nu kan den ju inte slå sig i bena på
dej åtminstone, sade löjtnanten.
— Nej, visserligen inte, men huvudet har jag kvar
och det behöver vara klart om jag skall kunna bli en
rätt kyrkoherde. Men jag har kommit att tänka på att
denna min olycka är ett rättmätigt straff för något
som jag gjorde under min Uppsalatid. Jag skaffade
nämligen en annan människa ett obotligt lyte. Hör,
ska ni få höra! Jag hade ju bara skulder och
räkningar så att det började bli riktigt trångt för mig i
stan. Bland annat var där en skräddare som jag var
skyldig litet pengar och som hade fått höra att jag
snart skulle lämna Uppsala, och han började bli svår
mot mig, fast jag skött mina affärer med honom
riktigt bra i många år. Aldrig fick jag vara i fred!
Från morgon till kväll löpte han med sin evinnerliga
räkning och gav mig inte läsro, just då jag behövde
den som bäst. Och han kunde väl begripa att han
skulle få igen sina pengar, så snart jag blivit präst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
