- Project Runeberg -  Om foten och den rigtiga formen på skodon /
15

(1867) [MARC] Author: Anton Nyström With: Carl Gustaf Santesson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotens förändrade form samt sjukdomar genom olämpliga skodon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 15 —

dess naturliga rigtning och storlek, att t. o. m. de utmärktaste
anatomer tecknat foten orätt; så t. ex. är stortån böjd utåt hos
Quain, Froriep m. fl.

Den första skada, som drabbar foten under bruk af för
trånga skor, består i smärta uti de tryckta hudpartierna samt i
vissa känsliga, djupare liggande väfnader; upphör ej denna
retning, inträffar inflammation, och denna kan vara mer eller mindre
liflig. Helt sakta fortskrider den i allmänhet å vissa hudställen och
ger sig i börjau tillkänna genom svalar, som uppstå; lättast
bilda sig desse, om ett underliggande ben kommer att forhöja
trycket och retningen af skodonet — hvarför vi också oftast se
desse svålar å stor- och lill-tån samt hälen. Vid fortsatt tryck
utvecklas dessa förtjockade hudpartier till liktornar; hvarken
desse eller svålarne kunna botas genom skärning, frätsalvor eller
uppmjukning så länge ej trycket, som framkallat dem, borttages;
och att aflägsnandet af detta är hufvudmedlet, bevisas bäst
deraf, att personer med liktornar, som af sjukdom fängslas vid
sängen någon tid, blifva dem qvitt utan något särskildt tillgörande.
Men liktornarne hålla sig dock sällan endast till öfverhuden, utan
fortsätta sig ned i de djupare lagren, derifrån inflammationen
ofta griper in på sjelfva benet och ger anledning till
benutväxter, synnerligast å stor- och lill-tån. Innan dess kunna
vät-ske-blåsor (s. k. »slemsäckar») ha bildat sig mellan benet och
liktornen, och ej sällan inflammeras dessa blåsor ända till
varbildning och sårnad, dervid äfven ledgångarne och benet kunna
angripas. Då ledgångarne, hvilka äro särdeles känsliga for yttre
våld, bli säte för inflammation, ömma de betydligt; foten är
undertiden nästan obrukbar och följden blir ofta en fullständig
sam-manväxning mellan tå-benen, hvilket resultat oftast synes å
lill-tån. Denna missbildning är visserligen ej mycket hinderlig for
fotens bruk, men lidandet och obehaget innan den kommit till
stånd ha ej varit obetydliga.

En annan följd af en dylik ledinflammation är ställets
minskade motståndskraft mot skadliga inflytanden, hvarför vi ock
finna detsamma nästan ständigt i ett sjukt tillstånd.
Frostknölar och gikt kallas ofta dessa leduppdrifningar (se fig. 20, 21,
22 och 23), och säkert är, att denna sorts gikt, eller podager,
oftast har sin orsak i ett våld på leden genom för trånga skodon.

Nageltrång och inväxta naglar, som hufvudsakligen drabba
stortån, äro ock följder af trånga eller sneda skodon; och sneda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 1 21:00:18 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/naomfoten/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free