Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan togs genom brutal eröfring af Ivan III. Likaledes hade Suz-dal-Ryssland aldrig haft herravälde öfver Rurikovitschernas Kiev-välde, som till stor del kom under Littauen och Polen och aldrig varit «ryska" eller moskovitiska vare sig i kulturelt eller politiskt afseende.
Att emellertid Peter d. stores sträfvan gick långt utöfver återtagandet af »nationella arf", synes däraf, att han äfven var angelägen om att taga Finland, som ju alltid varit en svensk besittning.
En af Östersjöprovinserna, Ingermanland, kunde emellertid med skäl betraktas såsom en frånryckt del af ryska riket, som det gälde att återförvärfva. Man måste beklaga händelsernas gång, som tidigare gjort Ryssland så svagt, att Gustaf Adolf kunde (1612) tänka på att bli dess eller åtminstone Novgorods herskare och att Sverge vid freden i Stolbova 1617 kunde annektera Ingermanland. Härigenom fick Sverge ingen naturlig gräns mot Ryssland; och att s ryssarne därvid utestängdes från Östersjön och äfven Ladogasjön lades emellan Ryssland och det svenska väldet, blef ingen säkerhet för detta.
I "Det skali bli ryssarne svårt att hoppa öfver den bäcken", sade Gustaf Adolf inför ständerna 1617, och han trodde att angrepp på Finland bäst kunde förebyggas genom besittningen af Ingermanland och dess fästningar, Ivangorod, Nöteborg m. fl.
Stolbova-freden blef dock en tvetydig fred och Ingermanland ett farligt arf för Sverge. Lyckligast hade varit, om detta land då fått tillhöra Ryssland; det var längesedan en rysk provins, och den finska delen af befolkningen var längesedan grekisk-ortodox samt väsentligen russifierad. För dess återeröfring kunde alltid åberopas nationella skäl, och dessutom var landet och särskildt gränsfloden Narova af största vikt för Rysslands handel.
Narva hade en tid (1558—1581) varit i Rysslands händer och tillika med Ivangorod, "ryska Narva", utgjort en fast punkt för Rysslands tillträde till Östersjön samt en synnerligen viktig ort, då ryssarnes handel gick därigenom. Af flere skäl måste Ryssland åter komma i besittning däraf. Hade Ingermanland ej annekterats af Sverge, utan Narova och sjön Pejpus blifvit en naturlig gräns mellan svenska väldet och Ryssland, så hade en säkerhetsventil funnits för Rysslands expansion och ingen orsak till krig med Sverge funnits. Vi skola snart se, huru just här var svenska väldets svagaste punkt och huru Peter d. store hade blickeh främst fästad därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
