Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väpnad hand där inrycka för att angripa tsarens länder, vore denne
medgifvet att anfalla honom i Polen. Då turkiska regeringen nu
ifrigare än förut yrkade på Karls hemresa och lofvade såväl
penningar som betäckning, ville kungen emellertid ej taga någon annan
väg än genom Polen, fastän såväl Österrike som August satte sig
däremot.
Peter drog under tiden ej sina trupper från detta land, då
han fått underrättelse om att en skara polacker, tatarer och kosacker
vid ryktet om krig mellan Turkiet och Ryssland samlat sig i
trakten kring Bender för att åtfölja Karl på det tillämnade tåget till Polen.
Efter det nya fredsförslaget befalde sultanen denna skara att
lämna Moldau, och Karl skickade dem då inåt Polen för att stödja
Stanislaus’ sak. Under anförande af polacken Grudzinski drog
skaran, 5,000 man, in i landet, och det lyckades snart
Grudzinski att genom hvarjehanda förespeglingar här samla ytterligare 7,000
man. Han framträngde med sin här till trakten mellan Posen och
Thorn för att förena sig med en svensk här, som under Stenbocks
befäl väntades till Pommern; men då denna ej anlände, blef
Grudzinskis här i juni 1712 omringad och skingrad af ryska och
polska trupper.
Detta infall i Polen blef anledning för Peter att fortfarande
kvarhålla trupper i landet, hvarför sultanen förklarade honom än
en gång krig i november 1712.
Sultanen var emellertid mer angelägen än någonsin att bli af
med Karl, i synnerhet som han sett, att denne ingen hjälp fick
hemifrån och skuldsatte sig oerhördt i Turkiet. Han hotade
slutligen med att indraga kungens underhåll och hindra all
proviantering till hans läger, och ville Karl ändå ej resa, hotade han att
med våld bortföra honom. Därpå följde den s. k. kalabaliken i
Bender d. 1 februari 1713, då Karl, trots omgifningens försök att
förmå honom att foga sig efter sultanens önskan, personligen inlät
sig jämte sin lilla svenska trupp i en vanvettig strid med en
utsänd turkisk här, tills han togs till fånga. Han hade liksom ett
behof att slåss — efter 3½ års hvila från krigiska bedrifter. Sedan
fördes han till Timurtasch nära Demotika och låg där, låtsande sig
sjuk, till sängs ända till slutet af december 1713.
Under tiden hade mellan Ryssland och Turkiet fred slutits
(i juli 1713). Underrättelse hade kommit om, att Stenbocks och
hans här tillfångatagits i Tönningen och att nästan alla Sverges
besittningar på andra sidan Östersjön gått förlorade. I freden
upptogos inga vilkor till förmån för Karl, och man visade allt mera
öppet, huru föga afseende man numera fäste vid honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
