Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mern öfversvämmädes af fienderna och huru man fruktade se ryska
flottan i Stockholms grannskap.
Svenske arkitekten Eosander skref till Karls hofkansler
Möl-lern och besvor honom att söka förmå Karl att oförtöfvadt resa
hem: «det gäller sannerligen hans spira och krona", skref han.
Sedan A. Horn (1711) blifvit måg till riksrådet N.
Gyllen-stjerna, kom han att alldeles ansluta sig till dennes mot enväldet
riktade politik, och dessa båda stodo sedan i spetsen för ett efter
nederlaget vid Pultava sig bildande parti, som ansågs vilja införa
aristokratiskt fåvälde under republikanismens mantel. Karl XII:s
halsstarriga vägran att afsluta fred och kalabaliken i Bender, som
satte kronan på hans dårskaper, ledde till rykten, att han blifvit
sinnesrubbad och att han aldrig mer skulle återvända till Sverge,
hvarför oppositionen måste vara beredd på att tillsätta en ny
regering och därvid ock införa ett friare styrelsesystem.
Rådet var stäldt mellan kungens missnöje och folkets högljudda
knot, och det uppmanades af Stockholms borgerskap i en i starka
ordalag affattad skrifvelse att tänka på landets räddning och därför
sammankalla ständerna och inbjuda prinsessan Ulrika Eleonora
att deltaga i rådets öfverläggningar.
Prinsessan mottog den inbjudning, som rådet nu utfärdade
och däri det anmodade henne att deltaga i dess beslut «till att
förekomma rikets undergång och olycka11.
Rådet sammankallade i nov. 1713 ständerna, som samlades i
december, ehuru ej för att gripa in i regeringsärendena eller erjs
för att anföra besvär, utan blott för att skaffa penningemedel. Men
inom riksdagen hoppades man allmänt kunna förmå kungen till fred;
många ombud inom alla stånden visade en revolutionär hållning och
uttalade sådant missnöje med hela regeringsmaskineriet och kungens
frånvaro, att de t. o. m. yrkade på afslutande af fred utan kungens
hörande. Man enade sig emellertid att i början af 1714 afsända
general H. H. v. Liewen till Karl för att göra sig underrättad om
hans hälsotillstånd och förmå honom till hemresa.
Sedan riksdagen, efter framställningar af landtmarskalken Creuz,
presidenten Lejonmark, grefvarne Lewenhaupt, biskop Svedberg,
domprosten Molin m. fl., uttalat sig för fredsvärkets kraftiga
bedrif-vande och Ulrika Eleonoras utnämning till riksföreståndarinna,
anlände omsider ett gammalt bref från Karl, däri han befalde, att
ständerna skulle åtskiljas. Fastän det var för alla väl bekant, att
Karl hyste ovilja mot riksdagens sammankallande — som ju var en
revolutionär åtgärd — blef A. Horn nu ytterst konungslig i sin
tvetydiga politik och, rädd för eget skinn, tog han sig före att i rådet
hålla ett strafftal för de uppkallade ledarne för oppositionen, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
