Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Ryssland under 70 år styrdt af tsarinnor och deras älskare. Katarina I. Anna Ivanovna. Elisabet och hennes krig med Fredrik d. store. Peter III. En mörderska på tronen: Katarina II och hennes regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betygelser, utan att dock för denna sin upphöjelse ha ändra
egenskaper än konsten att behaga henne. Hon har härigenom gifvit
världen ett exempel, som är alldeles ensamt i sitt slag. Visst är
dock, att hon genom detta lefnadssätt blottstälde sitt kön, sin rang,
och sist sin ålder för allmänhetens åtlöje. Men systemet ändrades
ej, det var ett med Katarinas lif, och despotismen samt den
slafvi-ska lydnaden och fruktan omöjliggjorde hvarje opposition.
Flere af hennes älskares inflytande sträckte sig ej utom
sängkammaren eller privatvåningen, men andra fingo på grund af
ärelystnad, djärfhet och synnerlig oförskämdhet ett omätligt herravälde
öfver Katarinas person och handlingar i statsangelägenheter. Ett
par af dem hoppades t. o. m, bli genom giftermål upphöjda på
själfva tronen; detta ville hon dock ej tillåta, och hon kände sitt
temperament, sin smak för polyandri och fann, att intet hinder motte
i det heliga Ryssland t. o. m. för den ortodoxa kyrkans högste
representant att hylla den fria kärleken.
Att bli Katarinas kårade älskare, därom äflades kavaljererna i
Vinterpalatset, alldeles som hofdamerna i Versailles ansågo den
högsta värdighet att bli franske kungens «maîtresse en titre«.
Lycksökare och smickrare förutom gammalryska patrioter, som
sojde «Rysslands ära« till hvad pris som helst, trängdes kring den
djärfva tsarinnan. Otaliga drefvos af egennytta och äregirighet
att tjäna henne, och de, som blefvo ledare eller medhjälpare i
Katarinas palatsintriger, ryggade ej tillbaka för några våldsamheter.
Alltid kunde man ju åberopa s. k. «statsskäl«, om skäl behöfdes för
de begångna brotten och skurkstrecken, som vissa af hennes
ministrar och generaler utförde med raffinerad slughet och däri de
täf-lade med den fördomsfria herskarinnan. List, djärfhet, brutalitet
och kallsinnighet voro egenskaper, som utmärkte flere af desse
Katarinas medarbetare i den macchiavellism, som utgjorde Rysslands
politik i slutet af 18:de årh. och som till högsta mål hade Polens,
Turkiets och Sverges upplösning.
Soltikov anses ha varit den, som först njutit Katarinas gunst
den tid hon ännu var storfurstinna.
Rulhière påstår, att, sedan storfursten tillbragt åtta år i sitt
äktenskap med Katarina, utan att de fått någon arfvinge,
käjsarin-nan Elisabet genom storkansleren Bestuchev låtit uppsöka Soltikov
och velat, att storfurstinnan skulle genom honom söka bli moder.
Hon visade i början mycken ovilja mot ett sådant förslag, men vid
föreställningen om den politiska nödvändigheten däraf, skall hon
slutligen ha gått in därpå. Paul kom nu till världen.
Sedan Soltikov sändts till utlandet, kom Stanislaus Poniatovski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
