Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antyda, att vid själfva riksdagen några finnar stodo i förstånd med
ryske ministern".
* * •
Kriget med Ryssland 1741—43 blef ett af de sorgligaste i vår
historia, på grund af ömklig ledning och ryskt intrigspel. Dåliga
lifsmedel o. a. brister medförde strax i början liksom ock senare
farsoter, som bortryckte flere tusen soldater, disciplinen slappades
och vankelmod utmärkte de båda högsta ledarne, generalerna K. E.
Lewenhaupt och Buddenbrock. Kort efter Sverges krigsförklaring
inryckte i Finland en stor rysk här under Keith (skotte) och Lascy
(irländare); den senare hade 1720 varit underbefälhafvare i
Helsingfors och hade då fått erfarenhet om lämpligaste sättet att eröfra
Finland. Han tog snart Villmanstrand med storm och brände
staden (aug. 1741). Nederlaget fick dock ej några viktigare följder,
och sedan Lewenhaupt tagit öfverbefälet öfver hären, ryckte han, i
enlighet med det hemliga aftalet med Elisabet, i november öfver
östra gränsen och hoppades genom att injaga fruktan påskynda
händelsernas gång i Petersburg. Visst är, att den svenska krigsplanens
lyckliga utgång beräknats på samvärkan med Elisabets revolution. Det
gick dock blott delvis såsom man trott.
Svenskames annalkande väckte i Petersburg allmän förskräckelse
och ryska regering^, som märkte Elisabets ränker, var redan
beredd att bringa henne i säkerhet, då hon djärff genomförde den
revolution, hvarigenom hon blef Rysslands käjsarinna (nov. 1741).
Svenskarnes förhoppningar, att hon skulle vara benägen för
eftergifter, gingo ej i fullbordan. Hon hade blott sina intressen i
sikte och hade blott för dem underhandlat med svenska regeringen
(se sid. 211). Nu var hon såsom Rysslands herskarinna dennas
fiende och hade klart för sig, att hon ej ville bortskänka borgar
och länder, som fadern eröfrat i Finland. Elisabet försökte därför
listigt att med goda ord uppehålla det svenska öfverbefälet och
förklarade, att hon "trodde, att nu intet krig mera behöfdes och. att
hon befallt alla sina trupper att stanna" etc. (H. Cedercreutz).
Lewenhaupt lät förleda sig till vapenhvila på obestämd tid och drog
sig tillbaka till Fredrikshamn.
Elisabet påvärkades mycket vid denna tid af bröderna
Bestu-scheff, af hvilka den ene, Michael, länge varit rysk minister i
Stockholm, och den andre, Alexei, var rysk vicekansler; båda voro fiendtligt
stämda mot Sverge och båda stodo i stor gunst hos käjsarinnan.
Den förre hade under sin vistelse i Sverge lärt känna det i
Finland rådande missnöjet liksom ock några finnars hemliga
förhoppningar att af Finland bilda ett slags själfständig stat under
Rysslands beskydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
