Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
all kärlek af hans folk var för evigt förlorad" samt att hans oro
medförde "lust att hämnas på dem, som visat misshag".
Biskop Wallqvist, som stod högt i Gustafs förtroende, har
förklarat, att den känsla af svaghet han erfor inför riksdagen "ledde
en herre af hans egenskaper helt naturligt till nya steg att fortifiera
sig" samt att "oppositionscheferna misstogo sig eländigt, när de
retade hans sinne".
Gustaf hade varit öfvertygad om, att han på bästa sätt värkat
för Sverges ära och bestånd och visste med sig att uppriktigt älska
sitt folk. Han hade mött ständerna med en framställning af
bankens blomstrande tillstånd, odlingens, handelns och näringarnas
framsteg, försvarsvärkets stärkande. och Sverges upprättelse från sitt
politiska förnedringstillstånd, så att riket än en gång kunde deltaga i
makternas rådslag. Han fann dock blott motstånd hos ständerna,
och öfverdriften däri, särskildt adelns, gjorde, att en dryg del af
ansvaret för olyckorna 1788—89 faller på dem. ’
De, som misstänkte honom för krigiska planer — för visso ej
utan grund, ehuru dessa höllos hemliga — förstodo ej, att de hade
allvarsamma orsaker. De flesta voro insöfda i den naiva tron, att
Rysslands vänskap var evig. Men Gustaf lät sig ej bedragas af
"syster" Katarinas vänskap, fast han i sitt trontal på sedvanligt sätt
kunde fägna riksdagen med, att han lefde "i sämja och fred med
Ryssland".
Gustaf visste alltför väl, att Sverges själfständighet nu. liksom
1772 hotades af Rysslands planer och att Katarina, som aldrig
godkänt hans statskupp, nu som förr byggde på oenighet i riket.
Adelns hersklystnad hvilade ej och dess misstro hvässte dess pilar
mot en kung, hvars snille den fruktade och hvars afsikter den ej
’ ville erkänna, men hvars mod och uppfinningsförmåga den ej
tillräckligt kände. Gustaf insåg, att partiernas välde, nu liksom under
frihetstiden, berodde på tronens vanmakt, och han var därför fullt
och fast *beredd att upprätthålla sin makt, i all synnerhet som dess
undergång vore detsamma som Rysslands öfvervälde i Sverge med
oppositionens tillhjälp.
Retad af dennas öfverdrifter och medveten om vissa
oppositionsmäns brottsliga förbund med Ryssland, ville Gustaf genom ett
krig med Ryssland krossa allt motstånd i det inre. Hans glödande
patriotism, som allt ifrån ungdomen ledt hans politik, liksom hans
nitälskan för Sverges andliga odling, var äfven nu en driffjäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
