Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III:s utrikespolitik 1790—92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han såg såsom den monarkiska principens försvarare i oppositionen
blott en demagogisk och oberättigad rörelse. Ett beklagligt
missförstånd hos den eldige kungen. Sommaren 1791, då han vistades
i Aachen och sammanträffade med franska prinsar och aristokrater,
hyste han planen att såsom den legitima monarkiens banérförare i
spetsen för en europeisk invasion i Frankrike nedslå revolutionen
och lät sina diplomater då liksom senare underhandla med de
europeiska hofven om gemensamt uppträdande däremot. Hans mål
var emellertid långt ifrån uteslutande att strida för Bourbonernas
sak, utan han afsåg främst sitt eget och Sverges bästa, då han
hoppades på subsidier och lysande fördelar för framtiden, när det
franska kungadömet med hans hjälp blifvit återstäldt. Yttersta målet var
alltid Norges förvärfvande, som han under hela sin regering åsyftade.
Gustafs intresse för de franska angelägenheterna blef en den
viktigaste anledning till ett närmande emellan honom och den gamla
fienden Katarina efter freden i Verelä. Han började strax efter
dess afslutande att söka bundsförvandter, och två skäl hänvisade
honom just till Katarina: han hoppades på hennes med värkan för den
franska planen och han ville genom ett gemensamt politiskt system
hindra henne att kräfva hämnd för de sår det nyss afslutade kriget
tillfogat henne. Katarina, som lågade af hat till franska
revolutionen, sökte ock ett närmande till Gustaf, och den ryske
underhandlaren vid fredsslutet, Igelström, förespeglade den svenske, Armfelt,
stora fördelar däraf för Sverge: penningeunderstöd, landafträdelser
vid finska gränsen och gemensam yttre politik i viktigare frågor.
Resultatet blef ock, fast Katarina ej var villig att afstå något
landområde enligt förespeglingarna i Verelä, att en allians mellan
Ryssland och Sverge af slöts å Drottningholm den 19 okt. 1791. Häri
förbundo sig de båda staterna till ömsesidigt försvar vid hvarandras
sida och förband sig Katarina att till Sverge utbetala 300,000 rubler
i årliga subsidier.
Traktaten innehöll emellertid intet om de franska
angelägenheterna; Katarina hade andra intressen, som lågo henne närmare om
hjärtat, främst den polska frågan. Det gälde för henne att återtaga
sitt inflytande i Polen, hvarför hon ej hade lust att djupare indragas
i striderna rörande Frankrike, och hon sökte sysselsätta Gustaf och
de andra europeiska furstarne därmed, på det hon skulle själf få
fria händer för att kufva Polen. Själf tillställde hon Sverge och
andra makter en plan till anfall på Frankrike, men omnämnde ej
med ett ord i hvad mån hon själf ämnade deltaga i striden. De
europeiska förhållandena voro emellertid ej gynsamma därför.
Käj-sar Leopold II hade ingen lust att kasta sig i krig med Frankrike
och insåg alltför väl, att Rysslands öfvervikt i Polen skulle bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
