Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III:s utrikespolitik 1790—92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebild och grundadt på folkets deltagande i riksstyrelsen
förmedelst allmänna val samt tvåkammarsystem. Han var hågad att med
snaraste afskaffa förenings- och säkerhetsakten och återgifva sina
undersåtar rättigheter, som han af politiskt tvång beröfvat dem, men
fann tiden ej inne ännu, då adeln visade “så mycken oklok hetta
och ej förstod honom och ej häller sitt eget intresse“[1].
Dessvärre förblindade partiraseriet somliga adelsmän alldeles
och gjorde dem oädla och orättvisa i sina omdömen öfver Gustaf.
Man kände hans tidigare plan att med svenska regementen göra en
invasion i Frankrike, men ej hans på sista tiden ändrade tanke härom,
och oppositionens förbittring mot honom hade därför ock en orsak
i beskyllningen att vilja offra sina undersåtars väl blott för
tillfredsställandet af en personlig ärelystnad samt att såsom en despot vilja
i Frankrike undertrycka människornas där återvunna rättigheter
(Ehrenström). Inom adeln funnos ock element, som drefvos af
hämd för förlorad makt eller förmenta personliga oförrätter och
genom kringspridda smädeskrifter gåfvo de fart åt de mest nedsättande
rykten om kungen. 1 de förbittrade oppositionskretsarne hade
alltifrån 1789 års riksdag uppgjorts flere revolutionsplaner och en af
hufvudmännen i sammansvärjningarna var den gamle ränksmidaren
general Pechlin. En sammansvärjning gående ut på att mörda
Gustaf bildades af grefvarne Ribbing och Horn samt kapten
Anckar-ström, en rå och hämdlysten man, som ansåg sig ha blifvit
personligt förorättad af kungen, hvad dock ej varit fallet. Under
operamaskeraden den 16 mars 1792 utförde Anckarström sin blodiga
gerning och 13 dagar senare dukade Gustaf under för mordskottet.
Någon revolution följde dock ej och adelsoppositionen var i
och genom det gemena våldet förlamad. Ett hastigt omslag i adelns
tänkesätt mot Gustaf inträffade efter den 16 mars, man ryste öfver
slutresultatet af den jäsning man framkallat och skyndade att betyga
den sårade kungen sin tillgifvenhet. Själf visade sig Gustaf mild,
förlåtande och storsint, och han dog lycklig öfver försoningen med
adeln.
Få kungar ha befunnit sig i sådana trångmål och så väl
förstått att draga sig därur som Gustaf III, särskildt under de kritiska
åren 1786—90. Få människor ha visat sådan ståndaktighet och
kraft som Gustaf, då han öfvervann motgångar, som syntes
förkrossande, hvilket slog hans motståndare med häpnad, isynnerhet som
man i allmänhet trodde, att hans håg egentligen var för nöjen och
vitterhet och att han ej vore skickad för en värksamhet, som
fordrade energi och uthållighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
