Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Paul I:s, Alexander I:s och Gustaf IV Adolfs politik gentemot Napoleon intill 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är för resten en egendomlig företeelse, man kan nästan
säga galghumor, i denna och flere andra tsarers politik att vid
barbariska kränkningar af folkrätten, eröfringar och förtryck alltid föra
fredens ljufva språk.
De löften Alexander förut gifvit Fredrik Wilhelm och de
andra förbundna monarkerna glömdes, och efter flere sammanträden
med Napoleon beseglade snart freden i Tilsit (7 juli 1807) det nya
förbundet.
Två dagar senare slöt Frankrike fred med Preussen, som nu
förlorade sina besittningar mellan Elbe och Rhen samt större delen
af de f. d. polska provinserna.
Tyngdpunkten i Alexanders och Napoleons förbund var det af:
slutade hemliga off- och defensiva fördraget. Hvarje europeiskt krig,
som den ena makten förde, skulle ock vara den andra maktens.
Napoleon gaf Alexander full handlingsfrihet i Östra Europa såväl
gentemot Sverge, från hvilket han önskade taga Finland, som Turkiet,
och till gengäld skulle Napoleon få behandla västra Europa efter
godtfinnande.
Karaktäristiskt för rysk synpunkt är hvad Zlobin säger om
Alexander efter slaget vid Friedland:
«Det tillkom käjsar Alexander att afgöra, huruvida vi skulle
fortsätta att försvara Europa, som icke understödde oss. Vore det
icke bättre att öfvergifva bundsförvandter, hvilka antingen voro
ständigt olyckliga i krig, såsom Österrike och Preussen, eller
tvifvelak-tiga, såsom Sverge? — — Efter så många motgångar beslöt
käjsa-ren att för framtiden taga till grundval för sin politik endast
Rysslands omedelbara fördelar, från hvilka han dittills med obegränsadt
ädelmod icke hade skilt Europas allmänna intressen. — — Att
fortsätta kriget innebar att utsätta sig för ny fara; däremot om vi
samtyckte till den fred, som Napoleon bjöd oss, f&rvärfvade
Ryssland både Finland och Donaufurstendömena.u
Det «ädelmod«, som dittills ledt Alexander, var således borta.
Icke desto mindre förklarar Zlobin kort efteråt, att Alexander "ej
likt Napoleon var van att förfoga öfver främmande besittningar efter
eget godtycke och att sätta sig öfver det rätta, när det gälde hans
fördelar; t. o. m. i en tid, då våldet triumferade, då framgången
urskuldade allt, hade han ännu icke beslutit sig för att afvika från
de höga regler, som han hade följt från första dagen af sin
regering."
Men nu satte han sig dock öfver det rätta, nu lämnade han de
höga reglerna!
Som man ser, har Zlobins chauvinism vid koloreringen af
Alexanders bild lånat färgerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
