Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Paul I:s, Alexander I:s och Gustaf IV Adolfs politik gentemot Napoleon intill 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevarande. Det var endast engelsmännens envisa motstånd, som
hindrade denna fred. Nu måste han själf finna sig uti, tack vare
Preussens senfärdighet med betalandet af krigskontributionerna och i trots
af freden i Tilsit, att hans «kära vänner« fransmännen stannade kvar
vid hans rikes gränser. Då Stedingk begärde att få veta betydelsen
af de ständigt pågående truppkoncentreringarna, svarade han, att
allt-samman «ej var något annat än försiktighetsmått« och att han «ville
hafva trupperna till hands för att betjäna sig af dem i händelse af
behof", samt «att han ej hade smak för eröfringar«. Till slut
talade han om den uppriktiga aktning och vänskap han hyste för
konungen af Sverige (depesch från Stedingk).
Ryska regeringen aflämnade emellertid d. 8 nov. till engelska
sändebudet i Petersburg en not, däri käjsaren förklarade de
diplomatiska förbindelserna med England afbrutna.
Till franske ambassadören Savary skall Alexander, enligt en
not af den förre, samtidigt ha yttrat: «Af allt detta ser jag, att
afslu-tandet af denna fred blott beror på en obetydlighet, och att allt skall
ordnas efter käjsarens önskan. Detta oaktadt „marscherar jag, såsom
Ni ser. Om sju eller åtta dagar är min sista division framme. —
— Finland, dit Ni tvingar mig att gå, är en öken, hvars ägande ej
lockar någon. Dessutom måste denna öken tagas från en gammal
bundsförvandt, från en frände och på ett trolöst sätt, som sårar den
nationela finkänsligheten och kan ge förbundets fiender förevändning
att gripa in. — Ni envisas, att jag skall förklara Sverge krig. Jag
är också färdig att göra det; mina arméer äro vid gränsen, men
hvad ger Ni väl oss för så många uppoffringar? Wallachiet och
Moldau är den lön nationen väntar, och den försöker Ni beröfva oss«.
Emellertid fortgingo truppsammandragningarna vid finska
gränsen. Under åtta dagars tid hade 5 regementen om 3 bataljoner
passerat Petersburg på väg till Finland; ytterligare tvänne
regementen samt 100 kanoner hade förut gått samma väg, allt, som det hette,
till skydd möt ett anfall af engelsmän och svenskar.
Savary förde i Petersburg ett synnerligen häftigt språk mot
Gustaf Adolf och meddelade öppet, att Napoleon beslutat Sverges
delning mellan Ryssland och Danmark, därvid Motala ström, Vettern
och Venern skulle utgöra gränsen mellan de båda rikenas andelar.
Stedingk underrättade kungen härom i en not af d. 18 nov.
Dessvärre förstod ej Gustaf Adolf faran och satte sig ej i
försvarstillstånd. Suremain säger i sina Minnen (s. 69), att han «visste
af hr von Brinkman (svenska ministern i Berlin), att denne alltifrån
freden i Tilsit och under hösten 1807 oupphörligt varnat Gustaf IV
för ryssarnes planer på Finland, men lika fullt gjorde denne
ingenting för att kunna försvara det.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
