Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Kriget 1808. Invasionen i Skåne förhindras. Striderna i Finland. Sveaborgs kapitulation. Förrädarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
daler banko, hvarförutan 50,000 riksdaler banko på en gång
utbetalades till honom som ersättning för en honom fråntagen andel i
ett halfofficielt dykeribolag i Stockholm. Men detta var långt ifrån
allt. Enligt Ehrenström fick Cronstedt vintern 1811 —12 af
käjsa-ren en gåfva på 100,000 rubler. Äfven längre fram fick han
mottaga käjserliga ynnestbevis, såsom då han, ålagd af Åbo hofrätt att
återbetala 3,000 riksdaler banko, som han tagit ur Tavastehus’
regementes krigskassa, fick sin skuld betald ur käjsarens egen kassa.
Han framhöll ock själf i ett bref till Alexander d. 4 sept. 1809,
hurusom han "rönt så många bevis på E. K. M:s nåd" etc.
Ehrenström uppgifver, att förutom F. Jägerhorn, som var
Cron-stedts kusin, hans hustru jämväl ansågs ha i hög grad påvärkat
ho-honom att uppgifva Sveaborg. Han synes emellertid ock ha
drif-vits därtill af sin egen uppfattning af den politiska ställningen och,
såsom Ehrenström framhåller, den tanke han fattat om omöjligheten
att motstå den allsmäktige Napoleon, som han för resten beundrade
öfver all måtta, samt tron, att, då Finland i Tilsit skänkts åt
Ryssland, kunde värkställigheten af detta beslut ej hindras och skulle ett
länge fortsatt försvar af Sveaborg draga oräkneliga olyckor för
Finland med sig. Äfven om detta skäl funnits för Cronstedt, var
fästningens kapitulering den skamligaste, hvartill någon svensk
befälhaf-vare gjort sig skyldig, och förblir alltid ett förräderi. Cronstedt
blundade för den enda plikt han hade att såsom kommendant följa,
eller att försvara den honom anförtrodda fästningen och att
politiken låg utom hans värksamhet. Han begick för resten ett alldeles
oförlåtligt fel, då han tog det i reglementet förbjudna steget att
be-gifva sig i egen person samt ensam utom fästningen till
öfverlägg-ning med fienden.
De flesta officerare af garnisonen trodde, att den med ryska
generalitetet ingångna öfverenskommelsen var en krigslist af
kommendanten för att så mycket säkrare kunna bibehålla fästningen till
öppet vatten. Det lider ock intet tvifvel, att under hvilken annan
kommendant som hälst, hvilken ej var förrädare, Sveaborg denna
gång ej skulle fallit i fiendens händer, ty ryssarne hade ingalunda
tillräckliga anfallsmedel för dess intagning och andan hos
garnisonen var så god, att denna skulle kämpat till sista man[1].
Efter den med Suchtelen ingångna konventionen sökte såväl
Cronstedt som de med honom förbundna högre officerarne att efter
bästa förmåga kväfva det allmänna missnöje, som besättningen
åda-galade, då vilkoren blifvit kända, och hvilket blef allt starkare, ju
närmare man kom den utsatta tiden. Det höll på att komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
