Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ryssland och Polen i 19:de årh. Storhärtigdömet Varschau. Alexander I. Wienerkongressen fjättrar kungariket Polen vid Ryssland. Nikolaus I. Polska upproret 1830—31. Alexander II. Polska upproret 1863. - Nikolaus I och det orientaliska kriget 1833—55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifver att mot västerns "hedningar" med honom försvara den lagliga
makten och samhällsordningen. Han ansåg sig vara legitimitetens
och den oinskränkta furstemaktens främste målsman samt kallad till
en stor kulturmission gentemot de europeiska frihetsrörelserna. Han
hjälpte med en här den Habsburgska dynastien att kufva Ungern,
och sin svåger Fredrik Wilhelm IV af Preussen häjdade han med
sitt blotta maktspråk i hans unionssträfvanden. Den demokratiska
och nationella rörelsen i Donaufurstendömena, som 1848 börjat,
kväfde Nikolaus genom ditskickade ryska trupper och ordnade
deras angelägenheter i reaktionär anda i förening med Turkiet,
hvar-vid han naturligtvis ej underlät att befästa Rysslands gamla
protektorat öfver dessa turkiska lydländer.
Nikolaus trodde tiden nu vara inne att åter taga i tu med
Rysslands gamla eröfringsplaner, då han ansåg, att en förening mellan
västmakterna för upprätthållande af den europeiska jämnvikten ej
vore att befara.
Från Konstantinopel och Donau vändes hans roflystna blickar
till Ishafvet och Varangerfjord, och här tänkte han först göra en
fortsättning af Rysslands utvidgning i Skandinavien. Han
underhandlade därför 1851 och 1852 med Sverge-Norge i syfte att tilltvinga sig
fast fot i den fiskrika och isfria Varangerfjorden; men fick kort
därpå anledning att göra början med Turkiet.
De romersk-katolska och de grekiska munkarne i Palestina hade
nyligen kommit i delo med hvarandra om den heliga grafvens kyrka
i Jerusalem och kyrkan i Bethlehem; de förre beskyddades af
Frankrike i enlighet med ett fördrag af 1740, de senare af Ryssland.
Napoleon III, som ville begagna sig af tillfället att bereda sig det
klerikala partiets i Frankrike sympatier, hade hos Porten ifrigt
påyrkat, att katolikerna skulle återställas i sina gamla rättigheter till de
heliga ställena, hvarifrån de blifvit af de talrikare grekisk-ortodoxa
undanträngda. Nikolaus ansåg sig såsom den grekiska kyrkans
skyddsherre i Orienten böra försvara de senare. Porten gjorde
medgif-vanden åt ömse håll, hvarpå en liflig diplomatisk strid vidtog.
Nikolaus grep nu tillfället att återupptaga Rysslands traditionella och
aldrig ur sikte lämnade planer att utvidga sig på Turkiets bekostnad.
Han lät på nyåret 1853 engelska sändebudet i Petersburg,
Seymour, förstå hvad som borde ske, om "den sjuke mannen vid
Donau", såsom han kallade Porten, skulle dö, och förklarade att han
vid den väntade katastrofen möjligen skulle bli tvungen att besätta
Konstantinopel, men att det ej vore hans afsikt att behålla platsen.
Turkiets provinser norr om Balkan borde liksom
Donaufurstendömena förvandlas till ryska skyddsstater, och om England vid
kvarlå-tenskapens delande önskade taga Egypten och Kreta, så hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
