Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fina, muskulösa ben utvisade en utomordentlig styrka, lians smärta
hals pryddes af en lång man, ögonen lyste af klokhet, hufvudet
var vackert och bastant, och den långa svansen piskade sidorna.
Små runda ärr vid fotlederna vittnade om, att han öfverstått den
sydafrikanska vildmarkens sjukdom och nu var vuxen alla
strapatser i detta land. Det var en saltad häst, såsom de
europeiska kolonisterna uttrycka sig.
Men hvad som var orsaken till, att djuret gick så långsamt
och så väl ryttaren som gossen sågo så bekymrade ut, var lätt
att se. Ryttarens venstra hand hängde orörlig, och tyglarne lågo
i den högra. Dertill var den lama handen ombunden med en
duk, färgad med blod ur ett färskt sår. Afven på blusen funnos
många mörkröda fläckar, så att det syntes, att fiendens skott
hade träffat äfven närmare härden för lifvet. På dessa fläckar, så
väl som på den sårade mannens ansigte, rigtades gossens oroliga
blickar. Han höll sig tätt intill hästen och var redo att stödja
fadren, i fall denne ej, försvagad af blodförlusten, skulle orka hålla
sig qvar i sadeln. Gossen hade en kraftig kroppsbyggnad liksom
fadren. Ljusa lockar böljade ned öfver blusen och infattade ett
hurtigt ansigte med klarblå ögon. Han var klädd som fadren
och bar en jagtknif vid sidan, men inga andra vapen. På de
höga stöflarna funnos ej heller några sporrar.
»Vi skola ej längre kunna fortsätta vår färd; jag känner
mig nu alltför utmattad, min gosse», sade fadren på holländska.
»Och hvilken vet, huruvida ej dessa svarta odjur likvisst hinna
upp oss, när de upptäcka, i hvilken rigtning vi flytt? Men jag
vet här i trakten ett gömställe; dit skola vi begifva oss. Det är
för din skull, Pieter Maritz, käre son; ty hvad mig sjelf angår,
känner jag, att det nalkas till slutet.»
Då ryttaren med matt stämma yttrat dessa ord, styrde han
hästen åt sidan nedför branten, åt venster in i ett skogssnår.
Här upphörde det af sommarhettan uppbrända höga gräset, som
rasslade under hästhofvarna och gossens fötter, och marken var
täckt af en frisk grönska. I skuggan af höga agaver, hvilkas
gula blommor lyste öfver deras hufvud, hade marken hållit sig
fuktig efter det sista ovädret, och högröda pelargonier samt
kap-liljans himmelsblå blomklasar skimrade bland det gröna. Ryttaren
rigtade en forskande blick på klipporna, hvilka såsom bruna
fläckar skymtade fram mellan buskarna, och dref hästen allt längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
