Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vi haf va blott en hende», sade han sedan, och en
vredes-blixt lyste i hans ögon. »Denne hende är England. Hade ej de
trolösa engelsmännen ingifvit de usla kafferna mod, så hade ej
dessa vågat resa sig upp mot oss. Det är engelsmännen, som
dödat din fader; glöm aldrig det, Pieter Maritz!»
»Jag skall ej glömma det», sade sonen med en fast blick på fadren.
Den döende såg länge på gossens öppna, ärliga ansigte, och
den tröstefulla tanken, att han lemnade efter sig en son med ett
manligt sinne, göt balsam i hans själ. Nu lade han hufvudet
mot bädden och bad med hviskande läppar en bön.
Gossen knäböjde bredvid honom och sammanknäppte
händerna; en känsla af djupaste smärta genomfor hans bröst. Han
såg, att den älskade fadrens slut var nära förestående. Ännu en
half timme rörde sig bröstet häftigt upp och ned på den dödligt
sårade mannen, vittnande om att lifvet ej fl ytt. Under denna tid
hägrade för gossen en omätlig rad af sorgliga bilder. Han såg sig som
barn, omgifven af den hädangångnes ömma omsorg och, som
uppväxande, lärande af fadren bruka tygel och bössa. Dessa starka
händer skulle nu förlamas, denna kraftfulla gestalt, till hvilken
han under hela sitt lif blickat upp med vördnad, skulle försvinna.
Ännu en gång rigtades fadrens blick, full af kärlek, på sonen; en
rysning genomgick kroppen, alla lemmar ryckte, och så var allt förbi.
Pieter Maritz brast ut i gråt och hans bröst häfdes. Han
slöt fadrens ögon och stannade länge på knä bredvid honom.
»O, far, far», ropade han gång på gång. »O, älskade far,
har du gått bort och lemnat mig? Ack, att det varit jag, som
blifvit sårad. Om jag i stället fått dö! Nu är mor öfvergifven
och vi barn äro faderlösa!» Han kastade sig öfver den dödes
bröst, som ville han med sin omfamning återkalla det flyktade
lifvet, tryckte sin mun mot de bleka läpparna och snyftade öfverljudt.
När slutligen den döda kroppen kallnat och den tanken stod
tydlig för honom, att den älskade fadren verkligen skilts från
detta lif, reste han sig upp och tänkte på sitt eget öde. Endast
motvilligt förmådde han lösslita sig från fadrens stoft. Att lemna
honom utan en kristlig begrafning föreföll honom förskräckligt.
Ännu en gång kastade han sig på knä i brinnande bön bredvid
liket; sedan gick han med tungt lijerta. Han beslöt återvända
till sina anhöriga. Men huru skulle han finna dem? Den
församling af boer, till hvilken han hörde, hade brutit upp från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
