Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framåt, på många ställen reste sig dystert tornhöga, spetsiga
klippor, ocli den djupa tystnaden i denna dal afbröts blott af
några babianers smackande, som på af stånd följde ryttaren och
i långa språng hoppade från sten till sten. Men så småningom
blefvo dessa djur talrikare, och då Jager oroligt fnyste, började
de snattra, grina och skrika, så att hundratal af dem skyndade
till från alla håll. De kommo ofta alldeles in på Pieter Maritz,
grinade åt honom, sträckte fram sina munnar, drogo upp huden
öfver pannan och tycktes hafva lust att göra attack. Pieter
Maritz tog bössan från axeln och hotade dem genom att sigta. Det
var ett utmärkt gevär, en Martini-Henry, som kunde skjuta tolf
skott, utan att behöfva omladdas. Men han aktade sig väl att
skjuta, då han nogsamt kände naturen hos dessa apor. Skulle
han hafva sårat en af dem, hade de andra slitit honom i stycken,
innan han hunnit skjuta ett annat skott. Derför nöjde han sig
med att hota dem, och de tycktes förstå detta och angrepo ej,
ehuru somliga kommo så nära, att de snuddade vid honom, då
han red förbi någon utspringande klippa, der de sutto nedhukade.
Nu kom befrielsen ur nöden. Den trånga dalen öppnade
sig plötsligt, en vidsträckt slätt utbredde sig der framför, och de
fula aporna skockade sig vid utgången i en snattrande, larmande
hop, liksom höllo de råd om hvad de borde göra. Pieter Maritz
hade god lust att till afsked gifva den största af dem på pelsen.
Det var en vild krabat, som satt på en sten och visade tänderna
åt honom, och två gånger var Pieter Maritz’ pekfinger färdigt att
klämma till, men så tänkte han: jag har helskinnad kommit undan,
jag skall vara tacksam. Han sänkte geväret, kastade det öfver
ryggen och fattade tyglarna, när nu Jager, utkommen i det fria,
föll in i snabbare takt.
Afven hästen hade känt rädsla. Svetten rann ned från
kroppen på honom, ehuru han måst gå i skridt, till följd af de
många stenarna och de hopflätade trädrötterna. Så snart han nu
kom ut på öppna fältet, frustade han starkt och djupt och satte
af i sträckt galopp. Pieter Maritz tryckte ned hatten fastare på
hufvudet, böjde sig framåt och lät Jager springa, som han behagade.
Djuret häfdade den snabbhet, för hvilken det var berömdt och som
förskaffat det dess namn, då det vädrade villebrådet långt innan
ryttaren kunde se det och till och med upphann antilopen och strutsen.
Med vindens hast ilade Jager med sin lätta börda bort öfver slätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
