Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satte i gång. Vagnen var sina fjorton fot lång, fyra fot bred,
gjord af starkt timmer, med jettelika, jernbeslagna hjul, och liknade
verkligen med sitt. segeldukstält ett rullande hus, såsom zulun
kallat den.
Men oaktadt oxarne tagit i och nu gingo med jemna steg
bort från lägret, upphörde icke de svartes skrik. Jan och Christian
sprungo som tokiga fram och tillbaka och ropade hvart och ett
ök vid namn. Kobus svängde från sitt säte en piska, med ett
tolf fots långt bambuskaft och en trettio fot lång snärt, så att
han med den herskade öfver de fyra sista paren. Smällen lät
som när man skjuter af en knallhatt, och der snärten träffade,
uppkom en blodig strimma i huden. Jan och Christian, som
upptändes genom smällandet af detta fruktansvärda instrument, foro
emellan de främre paren med sjambocks och framkallade höga,
blödande svullnader på oxarnas ryggar och sidor.
Under tiden hade missionären stigit till häst och red nu
fram till tåget. »Hvarför slån I djuren så mycket?» ropade han
vredgad.
»Mynheer», svarade Jan och ryckte på axlarne, »oxen måste
hafva stryk för att lyda, och om han lyder, måste han lika väl
liafva stryk.»
Kreaturen hade nu genom slagen fallit in i raskare takt, och
så tung än vagnen var och så sandig marken, drog det vaggande,
qvidande sällskapet framåt i snabb traf. Men så skulle det icke
få räcka, ty djuren skulle snart förlora sina krafter. Jan, som
ledde det främsta paret, släppte tömmen och störtade fram med
otrolig hastighet, böjde sig och upptog en stor sten från
mar-ken. Den slungade han med stor skicklighet midt i pannan
på den högra oxen. Oxen studsade och både han och kamraten
stannade.
»Avanhou, avanhou», tjöto alla tre tjenarne. Derpå togo
de upp flere stenar och kastade i pannan på oxarna. På det
viset saktades så småningom gången, och nu var, enligt Kobus’
mening, takten den rätta.
Vagnen rullade framåt och hjulen borrrade sig djupt ned
i sanden.
Missionären red bakom vagnen, och bredvid honom gingo
zulukonungens sändebud med lätta, raska steg. Pieter Maritz af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
