Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då vattnet spolat in under vagnen och kört bort dem derifrån.
Det var en lycka att oxarna blifvit frånspända, ty de hade helt
säkert vid skenet af blixtarna och vid det fruktansvärda dundret
i vild flykt ryckt vagnen med sig och jernte den gått
förlorade. Nu kunde de resande hoppas, att efter ovädrets
upphörande återfinna de bortsprungna djuren.
Den häftiga vreden hos de hotande molnen höll icke länge i;
snart npphörde blixt och dunder, de svarta molnen skingrades
och läto solen åter blicka fram. Dock försvunno ej molnen helt
och hållet med ens, utan efter korta uppehåll kommo nya skurar,
och detta väder höll i, till dess solen gått ned och natten brutit
in. Då klarnade himlen, och månen och stjernorna göto sitt
milda, hvita ljus öfver landskapet.
De resande hade tills nu stått hoppackade på kullen,
drypande af väta och frysande, utan att kunna företaga sig något.
Nu försvunno som genom ett trollslag vattenforsarna. Marken
tycktes genast insuga vattnet, så snart nytt tillflöde upphörde.
Missionären och hans följeslagar gåfvo sig genast ut att söka
oxarna. I månskenet uppnådde de det ställe, på hvilket de på
eftermiddagen funnit dammen. Hvilken scenförändring hade icke
egt rum! En stor sjö hade intagit dammens plats, dess vågor slogo
långt öfver den förra stranden och spolade öfver träden högt upp
på stammarna. Oxarna syntes ej till. Kunde de möjligen
kommit i sjön och drunknat?
Ett hemskt rytande hördes nu i närheten, som förkunnade,
att lejonen gått ut ur sina kulor för att söka byte. För rofdjurens
skull och under natten var det icke rådligt att gå längre bort
och söka oxarna. Missionären beslöt att återvända till vagnen
och tillbringa natten i den. En eld kunde ej tändas, då träd
och buskar voro genomvåta.
Plötsligt märkte Pieter Maritz, att Humbati och Molihabantschi
icke syntes till. En förskräckelse lopp genom alla hans leder.
»Hvar äro zuluerna? ropade han.
Ingen kunde gifva honom besked.
»De hafva nog funnit något säkert gömställe», sade
missionären, »sådana män äro mera hemmastadda med naturen än vi.»
Gossen sade ingenting, men han trodde ej, att de voro i
närheten. Han kände sig djupt sorgsen. Han kunde icke rida
omkring för att söka dem. Hvart skulle han hafva ridit?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
