Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tades om dessa. En god halftimme hängde en skara omkring
tåget och först, när det kommenderades traf, blef vo de efter. Vägen
var banad och gick i sydvestlig rigtning till Pretoria. Hästarnas
jemna takt, skramlet af pallascber och karbiner, djurens frustande,
stångbetslens rassel, allt detta gjorde ett krigiskt intryck på Pieter
Maritz och satte hans blod i svallning. Han förestälde sig, huru
härligt det skulle vara att kommendera en sådan ryttarskara och
med den göra attack på fienden. Efter en längre traf
kommenderade löjtnanten åter skridt. Solen brände. Vägen ledde öfver
en högslätt och på båda sidor utbredde sig vidsträckta grässlätter,
på hvilka gräset var brunt och uppbrändt. Endast mimosabuskar
afbröto enformigheten. På venster hand kunde man i fjerran
skymta brynet af stora skogar.
Pieter Maritz gaf akt på dragonhästarne. De hade nu varit
omkring en timme på vägen och gossen log, då han såg, huru
de flesta voro alldeles löddriga, under det att Jager ej hade ett
vått hår. Endast löjtnantens häst var likaledes torr. Det var ett
grannt djur, alldeles svart och glänsande som polerad ebenholz,
godt en handsbredd högre än Jager, med lång hals, höga, smala
ben och fint hufvud.
Löjtnanten tilltalade gossen. »Din häst trafvar snällt», sade
han, »och du tycks också vara hemma i ridkonsten. Ar ridten
landssed hos er?»
»Ja, mynheer», svarade Pieter Maritz, »vi rida alla från
barndomen, men så vackert är det visst icke hos oss, som bland
drottningens af England soldater.»
Han jemförde med en betecknande blick sin enkla trens
med det glänsande stångbetslet i rappens mun, och sin af törnen
sönderrispade och af vägsmuts nedsvärtade sadel med löjtnantens
ljusgula, blanka sadel.
Engelsmannen, som uppfångade denna blick, sade: »Sadel
och tyglar äro något underordnadt, hästen är alltid hufvudsaken.
Hafva bönderna goda ridhästar?»
»De hafva alla goda ridhästar», svarade gossen.
»Och huru många rycka ut i fält, om krig med zuluerna
eller betschuanerna utbryter»? frågade löjtnanten, som ville
begagna tillfället att taga reda på boernas förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
