Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der nästan alldeles naken ocli visade de smidiga, muskulösa,
harmoniska lemmarna. De hvita rofdjurständerna lyste på den
svartglänsande huden; den breda armringen skimrade som guld, och
en hvit strutsfjäder svajade på hans hufvud. Engelsmannen
betraktade honom full af förvåning öfver den krigiska stoltheten i
hans hållning och olikheten mellan honom och de slafviska svarta,
han hittills sett. Men Lord Adolphus Fitzherbert visade ingalunda
någon fruktan, utan den högättade brittens stolthet äfven i
fångenskapen.
»Talar ni engelska, min svarte vän?» frågade han i
energisk ton.
Anföraren skakade på hufvudet.
»Om ni har något att säga denne man, vill jag gerna
öfversätta det för honom; han förstår holländska», sade Pieter
Marit/, vänligt till officern.
Löjtnanten vände sig till gossen och tackade med en nick.
»Ni är mycket vänlig», sade han, »och jag skall blifva er
förbunden, om ni vill meddela dessa krabater, att jag skall låta hänga
dem allesammans, om de ej föra mig och min häst tillbaka dit,
hvarifrån de tagit mig.»
Gossen skakade på hufvudet. »Ni handlar ej klokt,
myn-heer», svarade han. »Ni kan ej låta hänga en enda, om dessa
kaffer bringa er om lifvet. Betänk, att vi båda äro i deras våld!»
»De skola icke våga döda mig», återtog engelsmannen. »De
veta mycket väl, att guvernören skulle bränna upp hela skogen
med alla svarta skälmar i den, om man förgrepe sig på en af
hans officerare.»
Sedan löjtnanten sagt detta, måtte han sjelf hafva insett
dårskapen i sitt skryt, ty han tillfogade: »Men ni känner troligen
detta slags menniskor bättre än jag, och om ni anser det klokare,
så säg dem, att de skulle få en stor summa penningar, om de
förde mig till Pretoria.»
Pieter Maritz nickade och meddelade sin anförare detta
senare förslag.
Denne hade uppmärksamt lyssnat på samtalet och svarade
nu på engelsmannens öfversatta meddelande, att en annan hade
att afgöra denna sak. »Men nu», sade han, »gören er i ordning,
ty I skolen draga vidare.»
På hans vink kommo två män och lade engelsmannen till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
