Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och på en ung, blond flicka med gazellögon. Aldrig, tänkte han,
skulle han få återse henne. Slutligen vaggades äfven han till
sömns af det oupphörliga klingklanget af musik, som trängde
fram till honom från den glada, svarta menigheten. Med de än
vemodiga, än skrikande tonerna af kalabass-fiolen blandade sig
munharmonikans ljud, och de med oxkött fullproppade stigmännen
dansade efter de enformiga melodierna natten i ände, som om de
icke dagen förut vid kreatursstölden tillryggalagt många mil öfver
berg och dal.
Då fångarna vaknade, visste de icke, om det var tidigt eller
sent på dagen, ty blott ett svagt ljus upplyste deras tillhåll, och
de kunde icke säga, hvarifrån det kom. Kanske inföll det genom
sprickor i taket på den stora hålan och utbredde sig sedan till
deras vrå. Facklorna hade slocknat, och det röda skenet från den
stora elden lyste icke mera. Ännu lågo två svarte, hvilka hade
vakten öfver dem, i sjelfva ingången till deras fängelse och tycktes
sofva. De lågo på sina mantlar af djurhudar på marken, med
assagaien vid sidan, och spärrade ingången med hela sin längd
— en lefvande tröskel, öfver hvilken fångarna måste stiga, om
de ville fly. Men derpå tänkte de ej. Obekanta med den ort,
på hvilken de befunno sig, visste de, att hundratals män voro
lägrade i hålan och att en sjö låg utanför den.
Under det att de efter uppvaknandet utbytte sina tankar
med hvarandra och öfverlemnade sig åt sorgsna aningar och talade
helt tyst, uppstod på en gång lif och rörelse i den stora hålan.
Flere röster blefvo högljudda, och vapenslammer nådde in till dem.
Vakterna på marken satte sig upp och lyssnade. Man kunde
ingenting se, då det ännu ej var nog ljust; men man kunde höra,
att något ovanligt var å färde. Det dröjde ej heller länge, förr
än en hop väpnade män visade sig i skumrasket och närmade
sig fångarna.
»Man ämnar hemta oss», sade engelsmannen. »Detta blifver
nog vår sista stund. Jag är verkligen nyfiken att se, huru dessa
negrer utföra afrättningar. Vore vi fetare, vore jag böjd att
antaga, att man ämnade steka oss och äta upp oss.»
Pieter Maritz skakade på hufvudet. Ett djupt allvar var
utbredt öfver hans ansigte; men hans ögon glänste af en så modig
beslutsamhet, att den förnäme unge mannen midt under sin
galg-humor såg på honom med den största aktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
