Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIONDE KAPITLET.
Morimo.
Hluftningen var så brant, att fångarna endast med möda
kunde följa de framilande krigarne. Då deras händer
voro bakbundna, kunde de hvarken fatta tag i
grenarna för att stödja sig, eller hålla jemnvigt i kroppen
genom att röra armarna; dessutom voro stöflarua dem till binders.
Flere än en gång voro de nära att falla omkull, under det de
svarte framför dem med sina nakna ben och fotter ilade lätta som
springbockar. Mellanrummet mellan fångarna och dem, som voro
i spetsen, blef allt större, och flere gånger måste spjutbärarne, som
ledsagade dem, stödja eller draga dem framåt.
»Kunde jag blott gifva dem ett tecken!» sade Pieter Maritz
sorgset. »Titus Afrikanen för sina skyttar i ryggen på boerna.
Men om jag också offrade mitt lif och ropade högt, skulle det
ingenting tjena till. Boerna skulle icke höra det, ty de äro för
långt borta, och när vi en gång äro tillräckligt nära, då är det
för sent, ty då kunna fienderna redan skjuta.»
Men under det att gossen ännu talade, kände han, huru
bastbanden, som fjettrade hans händer, lossnat under hans
oupphörliga, delvis ofrivilliga ryckningar. Han gjorde en häftig knyck,
och hans starka, hårda händer hade sönderslitit det sista bandet
och voro fria. Utan att besinna sig, utan att tänka på sin egen
fara, stack han in två fingrar i munnen och utstötte med hela
styrkan af sina lungor en långt utdragen, gäll hvissling. Ljudet
genomskar luften på långt afstånd, och en varnande betydelse
tycktes ligga i den långsamt bortdöende tonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
