Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då de kommo glödgade under hammaren, och i stället för
att böja sig, sprungo sönder i flere mindre stycken som glas,
stodo kafferna der helt förvirrade och trodde, att missionären
förtrollat grytan, fö*r att hämnas på deras stöld.
Under allt obehaget af de svartes råhet och okunnighet,
tröstade missionären sig likväl alltid åter med Titus Afrikanens
uppförande. Ofta, då han i kretsen af stigmännen berättade
historier och undervisade, märktes en rörelse bland åhörarne, och
han upptäckte då höfdingens mörka, hotande gestalt, hvilken
kommit ned från berget för att vara med i sammankomsten.
Näppeligen hade någon annan än den behjertade förkunnaren af
evangelium fröjdat sig öfver ett dylikt besök; ty Titus AJrikanen
satt der som en olycksbådande fiende i sin vapenrustning med
lejonhuden och kastade mörka blickar på missionären och skaran
af barnsligt lyssnande röfvare, och log föraktligt, då något, som
rörde odödligheten, menniskosjälen och den kristliga kärleken,
yttrades. Ja, när missionären slutat, kunde höfdingen taga till
orda, håna honom och skymfa både läraren och läran. Men allt
detta tröttade ej ut den gamle mannens tålamod och kom honom
icke att vackla i sitt hopp. Han såg ju, att höfdingens besök
blefvo tätare och att han uppmärksamt lyssnade. Afven kunde
han af den behandling, han rönte, sluta till, att höfdingen ej tänkte
på att begå våldsamheter mot honom eller hans unge vänner.
Ty när Fledermaus höll sitt folk inom vissa gränser, så att det
ej fick gå för långt i oförskämdhet mot de hvite och sörjde för
lifsmedel åt dem, var det lätt att inse, att det var Titus
Afrikanens befallningar, man lydde. Fledermaus sjelf hörde aldrig på
missionärens föredrag och betraktade med köld allt, som angick
de hvite. Han tänkte på plundringståg och befattade sig ej med
något andligt arbete. Helt säkert hade han, trodde missionären,
jagat bort de hvite, om icke ett annat inflytande, brödrens
befallning, föreskrifvit honom, hvad han skulle göra.
En dag inträffade en märklig händelse, hvilken framkallade
en ändring i höfdingens uppförande. Då missionären en natt låg
sjunken i djup sömn, rörde en hand vid hans arm, och då han
vaknade, hörde han Pieter Maritz hviska till honom, att stiga upp
och vara på sin vakt, emedan det föreföll, som om någon ville
bryta sig in i hyddan. Derpå väckte de lorden och alla tre gåfvo
akt på ett sällsamt ljud på ena väggen. De höllo sig mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
