Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
månad var nära sitt slut, hösten tog sin början, för så vidt man
kan tala om höst i ett land så nära tropikerna. Emellanåt
träffade man tillsammans med innebyggarne i trakten, fattigt folk,
som lefde af rotfrukter och jagtbyte och bodde i jordkulor. De
tiggde om tobak och sågo med vördnad och rädsla på det
krigiska sällskap, som tågade fram genom deras land. De voro
kamrater med lejonet, hvilket här var herskare, och kände noga dess
vanor. Då man om aftonen höll på att släpa fram bränsle till
elden, och de trängde sig fram för att tigga, gick ett lejon tätt
förbi och utstötte då och då ett rytande, som dog bort i fjerran.
»Aren I icke rädda?», frågade de svarte krigarne. »Tänken
I icke, att det kan komma och äta upp er?»
»O nej», sade de, sedan de lyssnat på rytandet. »Det är
ingen fara, ty det har ätit och går nu hem för att sofva.»
»Huru veten I, att det är mätt och skall sofva?»
»Vi lefva tillsammans med lejonen», svarade de stackars
menniskorna; »de äro vårt dagliga sällskap. Då måste vi ju
förstå deras språk.»
Men följande dag egde ett allvarsamt möte rum med ett af
de starka, vilda djuren. Tåget hade blifvit mycket spridt;
sändebuden och missionären jemte Titus Afrikanen och hans folk voro
långt förut, under det att den tunga oxvagnen långsamt kom efter.
Då nu dragarne, flåsande och qvidande under den långa piskans
klatschar och drifvarnes oupphörliga skrik, kommit igenom ett
nästan ogenomträngligt ställe i en tät skog, sprang i ett nu, ehuru
det var midt på dagen, ett stort lejon ut ur skuggan och rusade
upp på halsen på en af oxarna. Med ett enda slag af sin ram
hade det dödat djuret och försökte nu att släpa in det i
busksnåret, hvilket naturligtvis ej lyckades, då oxen låg i selen. En
förskräcklig förvirring uppstod. Alla oxarna råmade och gjorde
försök att springa derifrån. Drifvame skreko af fasa och flydde.
Under det att kafferna sprungo fram med sina spjut för att
angripa odjuret, som med tänderna ryckte och slet i den döda oxen,
hade Pieter Maritz tagit bössan från axeln och sköt från hästen.
Men hans kula snuddade blott vid lejonets hud och flög genom
manen, emedan det, i samma ögonblick skottet small, gjort en
rörelse. Lejonet släppte oxen, utstötte ett fruktansvärdt rytande
och böjde sig ned för att rusa på gossen. Pieter Maritz vände
sin häst, red skyndsamt ett stycke derifrån, hoppade af och sig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
