Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Missionären betraktade zulun uppmärksamt, under det han
talade; en egendomlig klang var i rösten, och det annars så lugna
ansigtet hade ett besynnerligt uttryck. Det tycktes, som
upprördes mannen af en hemlig tanke. Hans ögon brunno af en dyster
eld, och hans hållning var något tvungen.
Missionären undrade öfver, hvad som kunde uppröra
höf-dingen. Sorg öfver brödren kunde det väl icke ensamt vara, ty
vek nedslagenhet stod ej att läsa i de svarta dragen, utan hemlig
vrede. Vredgades han på de hvite för sin broders död? Men de
voro ju oskyldiga i konungens grymhet, och Tchetschwajo hade
ju tvärtom velat skänka denne lifvet för att behaga
missionären. Likväl hade missionären en känsla af att Humbatis
upprördhet stod i förbindelse med lordens resa. Påtagligen hade
Humbati sjelf varit anledning till att han, en så förnäm man,
blifvit bestämd till ressällskap, ty det uppdraget hade väl en
ringare person kunnat fullgöra.
Under det att missionären grubblade häröfver och med
misstro iakttog höfdingens uppsyn, och lorden uttalade sin glädje öfver
att en så ansedd och honom välbekant person ledsagade honom,
trädde Pieter Maritz fram. Han hade blifvit tung om hjertat, då
han hört om lordens afresa. Hembygden hägrade lifligare än
förut för hans minne och kom honom att betrakta vistelsen bland
de vilda, grymma zuluerna hemsk och dyster. Det var honom,
som söge lordens afresa hans själ med. Han vände sig till
Humbati och bad denne utverka konungens tillåtelse för honom att
följa med.
Humbati ryckte på axlarna. »Hvilken är jag», svarade han,
»att jag skulle gifva den store konungen råd, utan att han önskat
höra min mening? Den hvite ynglingen, som skjuter så bra, kan
sjelf bedja konungen.»
Lord Fitzherbert fattade boersonens hand. »Jag har redan
tänkt på att bedja för er, käre vän», sade han. »Men arten af
det uppdrag, som konungen lemnat mig, låter mig tvifla på att
han gunstigt skulle upptaga en sådan bön. Ja, jag icke blott
tviflar, utan är alldeles säker, att han skulle vredgas, om jag
gjorde honom det förslaget att få taga er med. Det är klokare,
att ni icke begär det, utan förlitar er på vår käre gamle vän och
beskyddare.»
»Honom liafva vi att tacka för vårt lif», fortfor han; »utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
