Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han låta folket odla marken, så att den bär mycken säd. Deri
ligger rikdomen, och i arbetet ligger lyckan. Så gå de kristne
konungarna till väga, och blott af nödtvång föra de krig. Men
du lefver af krig och plundring, dina undersåtar arbeta blott
obetydligt, gå med sköld och spjut, yfvas och springa och fäkta
och latas den ena dagen efter den andra. Betänk, att den
osynlige Guden insatt dig till konung; han skall fordra tillbaka dina
undersåtars själar ur din hand och skall fråga dig, hvad du gjort
med dem.»
»Låt oss nu tala om något annat!», sade konungen. »Min
fader är mycket vis i de osynliga tingen, men han förstår icke
konungens embete. Kan du spänna ett lejon för plogen eller
mjölka en elefant? Zuluernas konung är herre, och endast
tje-narne arbeta. Eftersom min fader är så bekant med den osynlige
Guden i himlen, kan han just bedja honom att låta det regna,
ty marken förtorkas och boskapen dör. Om själarna skola vi
tala en annan gång.»
Missionären svarade, att han nog kunde bedja Gud sända
regn, men kunde icke på förhand säga, om hans bön skulle blifva
uppfyld, hvarpå konungen ledde samtalet in på engelsmannens
beskickning. Redan hade fjorton dagar förflutit, sedan lorden rest,
och ingen underrättelse hade kommit. Han började blifva orolig
och talade med missionären om framtiden.
För öfrigt uppväckte den ihållande torkan stora bekymmer
vid hofvet och bland folket. Konungen återvände till Ulundi och
beslöt att vidtaga åtgärder för att tvinga regnet att falla. De
regnmakare, som bodde i Mainze-kanze och Ulundi, voro icke
mägtlga nog, efter hvad de sjelfva förklarade, och konungen
skickade derför till Swazifolket, som bodde nordvest om hans rike,
och hemtade under rika löften en mycket berömd man till sin
hufvudstad.
På ett sällsamt sätt blandade sig förstånd och vidskepelse i
Tschetschwajos hjerna; ty han berättade för missionären, då han
talade om den främmande regnmakaren, att han lät denne komma
endast för att lugna sitt folk. »Hvad som kommer fjerran ifrån»,
sade han, »det akta de mer, än hvad de dagligen se. Derför
hemtar Swazifolket mina regnmakare och jag deras.»
En eftermiddag hörde missionären och Pieter Maritz, då de
för solhettans skull dragit sig undan i skuggan af vagnstaket, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
