Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att min kropp låge i jorden, för att själen skulle få komma upp
i paradisets härlighet.»
Efter åtta dagar var man vid gränsen. Här vände det
väpnade följet om, och de båda vagnarna fortsatte utan betäckning.
Missionären ville samma dag söka hinna fram till Potgieters farm,
för att om möjligt få tillbringa natten i säkerhet.
Men det blef afton och ännu syntes ej farmen. Rundt
omkring var landet öde och inbjöd ej till hvila; tåget fortsatte
derfor sin färd, då man hoppades att vid stjernljuset kunna nå det
efterlängtade målet.
Plötsligt höll Pieter Maritz, som red omkring hundra steg i
förväg, in sin häst och spejade ut i natten. Han trodde sig
hafva förnummit röster och lyssnade andlöst. Han bedrog sig
icke: röster och ett sakta buller hördes på afstand. Då red han
tillbaka till vagnen; men innan han hunnit fram till den,
fram-konnno en mängd mörka figurer, och skott lossades. Strax derpå
sprungo väl ett dussin svarta krigare fram till vagnen, hejdade
oxarna och frågade de resande, hvilka de voro och hvart de
ämnade sig. De yngre missionärerna voro i högsta grad bestörta,
helst som de hade hustrur och barn med sig, och blott den gamle
mannen, som redan sett så många faror i ögat, bibehöll sitt lugn.
Men han kunde nu ej inlåta sig i några förklaringar med de
svarta, ty han var helt och hållet upptagen af Titus Afrikanen.
Ett af skotten, hvilka ’ affyrats på måfå och af hvilka de flesta
hvinit öfver vagnen, hade träffat: Titus Afrikanen, som gick
bredvid missionären, var skjuten i bröstet och låg i sitt blod.
De svarte begagnade sig af den förvirring, som deras
oförmodade angrepp framkallat, och började plundra vagnarna, trots
de förskräckta barnens jemmerrop och qvinnornas rop på hjelp,
och ehuru Pieter Maritz bemödade sig att hålla dem tillbaka. Då
uppdöko i ett nu nya figurer, och en röst lät höra sig, som svor
och dundrade på engelska. Trots svordomarna, hvilka kommo
från en man, som tycktes hafva stor vana i bruket af råa uttryck,
föreföll det engelska språket de resande som en räddning ur nöden,
och de märkte, till sin stora glädje, en röd rock bland de svarta
figurerna. Det var en engelsk underofficer, som dök upp bland
negerskaran.
»Tio tusen millioner tunnor granater skola slå er till marken,
I fördömda negerbofvar, innan I fån den ringaste aning, om hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
