Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONDE KAPITLET.
Slaget vid Isandula.
d stor glädje såg Pieter Maritz sin häst sadlad
framför porten. En underofficer med fyra man af det
lätta kavalleriet infann sig, och dessa män togo honom
emellan sig. En af ryttarne bar en väska, som
innehöll bref och rapporter från öfverste Woods liufvudqvarter till
öfverbefälhafvaren och lägret i Helpmakaar.
»Bössan taga vi heldre af er; den skulle i denna varma
väderlek trycka er för mycket på axeln», sade underofficern till
Pieter Maritz, då han mottog gossen. Han tycktes vara fallen
för humor, och kring ögonen hade han många små veck, som
tycktes bildade genom skratt.
Pieter Maritz lemnade bössan, och en af kavalleristerna
hängde henne öfver axeln. Sedan bar det af mot söder på den
väg, som leder från Utrecht till det brittiska området af Natal.
Det var en rolig ridt för Pieter Maritz, ty, ehuru han var
fånge, var det en säll känsla att hafva sluppit ut ur fängelset och
rida under den blåa himlen. Han tänkte, att det i vida verlden
icke gåfves något bättre, än att hafva en sadel mellan sina knän.
Ett par gånger funderade han, om det ej skulle vara möjligt att
fly — han hade ju en gång förut spelat engelska kavallerister ett
spratt — men äfven om han lyckades, tänkte han, skulle
engelsmännen låta spana efter honom, och ingenstädes, ej ens i sin
församling, skulle han våga låta se sig. Han beslöt derför att lugnt
rida sin väg fram och afvakta, hvad framtiden kunde medföra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
