Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hästen med tigertäcket styrde de mordlystna skarorna och skrämde
hort dem från hytet.
Rysande såg Pieter Maritz på denna ödeläggelse. Liksom
en efter oväder uppsväld flod utgöto sig de svarta skarorna med
sitt merg och ben genomträngande segertjut öfver den plats, der
den lilla engelska hären stått. Nu syntes ej mer någon röd rock
mellan sköldarna och de svarta kropparna, och de sårades qvidan
och rop voro förstummade. Engelsmännen lågo på marken i en
ström af blod, och de svarte krigarnes nakna fötter stampade på
liken och förvandlade allt, som låg nere, menniskokroppar och
djur, vapen, hjelmar, ammunition, kokkärl, föda, ja, allt, som fanns
i lägret, till en oredig massa. Ja, de stormande regimentena störtade
omkull flere vagnar; och söndertrasade tälttak, krossade hjul,
kull-slagna och sönderslagna kistor och kärl betäckte jemte de
sönderslitna liken den förut gröna marken.
Men nu märkte Pieter Maritz, att zuluerna, då intet lefvande
mera fanns qvar för deras spjut, började förfölja flyktingarna.
Hundratals snabba springare kommo mot det ställe, der han höll.
Då vände han sin häst. »Nu, gamle vän», ropade han till
Jager, »visa hvad du duger till!» Han gaf djuret lösa tyglar,
böjde sig framåt, och som en pil flög Jager derifrån.
Han visste icke, huru länge han ridit, minuterna föreföllo
honom som timmar, och bakom sig hörde han förföljarnes tjut
och de upphunna flyktingarnas dödsskri. Han befann sig nu på
en höjd i ett smalt pass och nedanför flöt Buffalofloden.
Framför sig såg han ett femtiotal svarta män och några ryttare. Dessa
senare hade stor svårighet att komma ned för den branta vägen,
som var alldeles obanad; för fotgängarne gick det bättre. Några
summo redan öfver floden der nere, och bland dem den engelska
kavalleriofficern, som Pieter Maritz genast igenkände. Hans häst
höll hufvudet öfver vattnet och arbetade sig mödosamt genom
floden.
Pieter Maritz red långsamt utför och höll upp Jagers hufvud,
för att akta honom för att snubbla. Då han halfvägs var nere,
såg han de röda sköldarna lysa bakom sig. Han kunde endast
steg för steg komma fram och bet i hop tänderna. Nu susade
en assagai tätt förbi Jagers hufvud. Pieter Maritz såg sig
tillbaka och tog bössan i hand och hotade med henne i det han
ropade åt zuluerna på deras eget språk: »Akten er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
