Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han omöjligt kunde gå till en sådan herre i sina dammiga,
fläckiga, brokiga, usla paltor.
»Ni är mycket god, mynheer», sade han upprigtigt, »men
ni är helt säkert en förnäm herre och har ett hus, som är allt för
fint för mig. Gerna skulle jag vilja komma, ty jag har blifvit
hungrig, men jag vill heldre försöka få qvarter hos någon ringa
man.»
Herrarne skrattade.
»Denne yngling har fint väderkorn», sade den förste
ryttaren. »Ni är väl också utan kontanter, skulle jag tro?»
Han talade i så vänlig ton, att Pieter Maritz icke kände sig
sårad, utan öppet tillstod, att han ej egde en penny och öfver
hufvud taget aldrig egt några penningar.
»Då har ni kommit till den rätta källan», sade den skäggige
herrn, alltjemt skrattande. »Det är mynheer Swart,
finanssekreterarn, som bjudit er på supé. Säg blott åt honom, att han sörjer
för er börs. Jag tycker, att republiken står i skuld till denne
unge man och kan gifva honom en skadeersättning för hans i
krigstjenst lidna nöd.»
»Det skall hon visst», sade finanssekreteraren och tog ett tag
i sin bröstficka. »Hon betalar genast.»
»Här, min unge vän», fortfor han, »här lemnar jag er femtio
pund. Köp er nya kläder, och räknar jag på att få se er klockan
åtta i afton.»
»Denne unge man känner icke vägarna här», sade
fältkorpo-ralen, medan Pieter Maritz under många tacksägelser stack
penningarna i fickan. »Han skall svårligen finna något qvarter här,
ty staden är full som ett ägg. Engelsmännen ligga här öfverallt
och en mängd äfventyrare och kanaljer, som alltid äro i släptåg
efter dem, fylla alla hotell. Men vänta ni, Andries Buurmans
son, jag skall följa med er, och det skulle vara besynnerligt, om
jag ej lyckades snoka upp en kammare åt er.»
Sällskapet skildes åt, och Pieter Maritz fortsatte ensam ridten
med fältkorpralen. Annu lyste solen öfver Pretoria. Det föreföll
gossen, som vandrade han i en dröm. Hans ficka, i hvilken han
annars brukade bära en bit torkadt kött, litet segelgarn eller en
läderrem, föreföll honom så tung och tjock, som bure han ett
guldberg i den. De tunna papperslappar, som för honom betydde
en fabelaktig summa, tycktes honom helt tunga. Han red bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
