Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hästens oro till sin höjd; han hade redan vid åsynen af
mennisko-massan på ett betänkligt sätt spetsat öronen och förlorat sitt
mödosamt förvärfvade lugn. Han började göra hopp i höjden och åt
sidan, stegrade sig och slog så våldsamt bakut, att Pieter Maritz
icke ville stanna här. Han ville ej komma in i sällskapet med
detta djur. På afstånd såg han det engelska lägret med sina
hvita tält, som liknade en andra stad, utanför Pretoria. Dit ville
Pieter Maritz rida regimentet i förväg, i det han hoppades att
under vägen, borta från musiken, kunna lugna hästen, och sedan
få se något af intåget. Han vände djuret, gaf det fria tyglar och
satte sporrarna i det. Som en stormil stack hästen nosen i vädret
och gjorde sådana skutt och stötte så hårdt, att Pieter Maritz i
sitt lif aldrig blifvit så skakad. Vid ett af dessa hopp flög hatten
från honom, den nya, vackra hatten, som ännu icke satt sig efter
hans hufvud så som den gamla utnötta.
Med ledsnad såg Pieter Maritz sig om mot det ställe, der
hatten låg i dammet, men stanna kunde han icke. Hatten var
förlorad. Men hvad såg han? Han trodde icke sina ögon. Den
nnga flickan kom på Jagers rygg bakom honom; med underbar
smidighet böjde sig boerdottern under full karrier ned mot marken,
tog upp hatten och red efter egaren. Så fort än den vilde
springaren flög fram, upphann Jager honom likväl, strax utanför
<iet engelska lägret, och med leende min lemnade fröken hatten
åt Pieter Maritz, i det hon red upp bredvid honom. Derpå helsade
hon vänligt, ropade ett vänligt ord och red tillbaka.
Pieter Maritz hade nu endast öga för ryttarinnan och märkte
ej, att han kom så nära tälten. Hästen började bearbeta ett tält
med hofvarna, och dess invånare flydde förskräckta ut derifrån.
»Sacré nom d’une pipe! Tonnerre de dieu! Que le diable
vous emballe!», skrek en hälften arg och hälften munter, röst och
Pieter Maritz såg en undersätsig man i underlöjtnantsuniform med
gråa mustascher och pipskägg och ett stort ärr i ansigtet komma
utspringande ur tältet och hota honom med knytnäfvarna, under
det han tillika forsigtigt höll sig undan för hästens sparkar. Tältet
var till hälften förstördt och hängde slappt på ena sidan, och Brunte
tycktes anse det som en personlig förolämpning, att det ännu
stod, ty han tittade på det med spetsade öron och slog efter det.
En mängd soldater hade samlat sig och såg på Pieter Maritz’
strid med hästen och hästens med tältet. Några skrattade och
Ni em ann, Pieter Maritx. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
