Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herr Johannes Brand, president i Oranjerepubliken, var en
värdig herre med ett öppet och välvilligt ansigte, infattadt af
ett långt, hvitt skägg och hår. Pieter Maritz betraktade under
spänning hans minspel och tyckte sig i det vänliga ansigtet se
ett par mycket kloka ögon. Hans hopp om framgång stegrades
just ej genom anblicken af dessa ögon, utan fick en förkänsla af
att han talade med en beräknande man, visserligen vänskapligt
stämd, men föga energisk.
Blygsamt framlade han emellertid sin sak, berättade, hvilket
uppdrag han fått af presidenten Kruger, hvilket missöde drabbat
honom och huru han flytt från Kimberley samt slutade med att
begära en häst och en bössa åt sig sjelf och sin kamrat för att
skyndsamt kunna återvända till Transvaal.
»Aj, aj, käre nevö», sade presidenten i det han skarpt
betraktade boersonen och betänksamt ruskade på hufvudet, »jag tror
nog, att allt det der är sannt, men har ni då tänkt på, att vi hafva
fred? Oranjefristaten ligger ej i krig med England. Huru kan
ni tro, att jag skulle kunna med vapen och hästar utrusta folk,
som kommit hit för att uppegga boerna i fristaten till krig mot
England?»
Pieter Maritz var mycket slagen. Visserligen hade han,
sedan han första gången lemnat boerlägret i missionärens sällskap,
sett för mycket af händelsernas gång, af styrande män, härförare
och politiska personer för att veta, att den egna fördelen och icke
känslan fäller utslaget i offentliga angelägenheter; men detta svar
öfverraskade honom likväl. Han glödde af hänförelse för sitt
fosterlands sak och kände, att alla boer måste hålla tillsammans
mot den gemensamme fienden, och han blef mycket ond öfver
det kyliga besked, han fick. Det var nära att han svarat häftigt
och fritt uttalat sina tankar, men han påminde sig, att han måste
vara ödmjuk mot en så uppsatt person.
»Herr president», sade han, »jag är för ung och obetydlig
för att våga säga emot ers excellens, men vi i Transvaal betrakta
kriget helt annorlunda, och jag har alltid hört sägas hos oss, att
Oranjeboerna vore våra bröder och skulle hjelpa oss. Herr
presidenten Kruger tänker nog så, äfven han, annars skulle han icke
hafva skickat oss att utdela skrifter bland Oranjeboerna och
uppfordra dem att sluta sig till vår armé.»
»Ja, käre nevö, derom vilja vi båda ej mera orda»», sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
