Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ANNA WAHLENBERG.
iakttaga andra i liknande lefnadsvillkor, och det
var detta, som slutligen satte pennan i min hand.
Och ändå var kanske det tvång hvarunder jag
led ett af de lindrigaste. Jag hade alls ingen tyrann
öfver mig. Den jag berodde af var endast min gode,
ömme far, som blott ytterst sällan gjorde sin vilja
gällande öfver andras.
Alltsedan min mors tidiga bortgång hade han
varit ensam om att uppfostra sina barn, och han
gjorde det kärleksfullt och efter bästa förmåga. Jag
fick en, som jag tror det kallas »vårdad» uppfostran.
Efter skoltidens slut fortsattes studierna en tid med
privatlektioner i språk och musik, dock utan
grundlighet i något ämne, och slutligen skickades jag
äfven under ett års tid till en prästgård för att
inhämta de kunskaper, som för en kvinna äro de
viktigaste, insikterna i ett hushålls skötsel.
Min far hade således gjort så stora uppoffringar
för min skull, som hans villkor medgåfvo, ja strängt
taget kanske större, och säkerligen var han äfven
öfvertygad om att ingenting fattades i min
uppfostran, och hyste inga farhågor för mina
lefnadsutsikter.
Jag minns öfver hufvud taget icke att han yttrat
ett ord af bekymmer för sina barns blifvande öden
i lifvet. Han var nog säker på att kunna lägga allt
till rätta för dem, ty han trodde ju alltid fullt och
fast att han i morgon eller i öfvermorgon skulle
bli rik genom någon af sina många uppfinningar.
Alltid skulle väl åtminstone en af dessa slå igenom,
och sedan skulle det för all framtid bli ljust och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
