Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
ANNA WAHLENBERG.
med mannen och ville därför reformera samhället.
Men de hade icke sett saken så djupt som jag. Det
var icke för någon fåfäng och meningslös
likställighet vi skulle kämpa, utan vi skulle göra det för
att rädda det stolta och människovärdiga inom oss;
vi skulle göra det för att beroendet icke skulle trycka
ned oss och ombilda oss till hvad vi nu med rätta
så ofta räknas för, små själar.
Jag var öfvertygad om, att hvar och en som
läste den boken skulle förnimma som en väckelsens
stöt. De unga flickorna skulle känna hvilken fara
de löpte. Fäderna och mödrarna skulle inse
hvilket ansvar de hade och ge sina döttrar en mera
passande uppfostran, så att dessa, då de kände sig
behöfva det skulle kunna stå på egna fötter. Och
alla andra skulle förstå och besinna att det var
högst tänkvärda ord jag hade yttrat. Ja, till och
med de mest inbitna motståndarna till
kvinnoemancipationen trodde jag skulle afväpnas genom min
klara och träffande skildring af kvinnans mest
be-akiansvärda nöd. Och då boken verkligen kom ut
gjorde jag något, som ingen annan än en nybörjare
kunnat hitta på i sin oskuldsfulla djärfhet och
inbilskhet. Jag skickade ett exemplar till August
Strindberg.
Och jag fick äfven svar.
Hur detta lydde kan jag dock tyvärr icke
ordagrant relatera, då det olyckligtvis förkommit, men
hufvudinnehållet erinrar jag mig lifligt.
Det hade naturligtvis icke kunnat falla honom
in att läsa boken. Han hade alls ingen lust att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
