Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
157
att den liknade en oöfverskådlig mängd af
uråldriga, fjälliga djur, som stodo fastsugna vid marken,
somliga med vingar. Skrämde den mig, var det
därför att jag med en barnsligt obestämd
förnimmelse fasade för urtiden. Jag minns, att tårarna
kunde stiga mig i ögonen, när jag tänkte på, hur
mycket jag höll af skogen, men att den inte alls
höll af mig, inte alls, utan gärna skulle resa sig och
springa efter mig på sina slingrande fötter, om den
bara kunde.
Hvad skall jag nu tillägga? När jag tänker på
min barndom, ser jag breda trädgårdsgångar, fulla
med nedblåsta sötäpplen och astrakaner, jag ser
krusbärsbuskar och vinbärsklasar och långa risiga
ärtsängar, men litet längre bort begynner med ens
vildmarken. Där husera hackspiken och
korsnäbben och när älgen sätter öfver en murken
gärdesgård, brakar det, så alt man måste stanna och
lyssna. Det förefaller mig nu efteråt, som hade det
under den tiden rådt en beständig sommar, en lång
tioårig sommar, där det aldrig föll regn, men där
vackra och goda människor sutto i gräset och bundo
kransar af de blå och hvita blommorna. Jag skulle
nästan på allvar tro att det hade varit så, om icke
äldre människor sagt mig, att denna guldålder
alldeles icke inföll då utan många år längre tillbaka
i tiden. En mycket gammal man har försäkrat
mig, att den rätteligen inföll för sjuttio år sedan.
Också vet jag, att andra snart skola upptäcka, att
blomstertiden varit just nu, att det är nu som hjärtat
begynner vakna och trädgårdsgångarna stå fulla af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
